nostalgi.

Jag tror varje mamma blir lite nostalgisk när deras barn fyller år. (Säkert pappor också, men en sådan har jag av naturbiologiska skäl aldrig varit). Man flyger tillbaks till den tid då barnet var ett nyfött skruttigt litet russin. På denna punkt är jag inte annorlunda.
För sex år sedan runt klockan 18 på kvällen födde jag mitt egna vackra skruttrussin. Nu skulle jag ju så gärna vilja skriva att det var kärleksfulla välkomstviskningar och romantiska tårar i den stund hon kom till världen. Tårar var det nog och relativt mycket svett och annat dylikt som hör till barnafödandets ädla konster. Men den första meningen jag yttrade var tyvärr inte vackrare än:

-No tulihan se sieltä!

Alltså på riktigt. Vem säger så? Och varför sa jag det på finska?

Nu skall jag återgälda mina tokiga ord som har pinat mig med sin existens i sex år, med att bröla lite Haaa den äääraaan idaaaag. Hon blir nog mer förbryllad för varje år som går, av att höra min kufiska födelsedagssång. Jag vet, jag vet. Det är tanken som räknas. Som tur. Men för säkerhets skull köpte jag alldeles för många presenter.


Hon som anlände för sex år sedan. I bakgrunden ser ni bl.a hennes kusin Michelle som fyllde fem år igår.