att sakna en tandborste.

Hur många dagar är det tills du kommer efter mig mamma?
Sex eller sju dagar till, svarar jag.
Jag saknar dig, säger hon.
Jag saknar dig också, svarar jag.

Och hennes mugg är tom. Den har varit det alldeles för länge.

åtminstone har man inte långtråkigt.

Mina senaste tre dagar: Jobbat ca 40 timmar. Okej, kanske bara 35. Men ändå.

Mina inkommande två dagar: Jobba. Åka till Helsingfors och fira in nya året. Åka tillbaks nästa dag och fortsätta jobba.

Min känsla just nu: Kommer. Att. Dö. Eller åtminstone svimma.

 *googlar downshifting*

om empati.

Min dotter infinner sig nu med flera kusiner hos mina föräldrar. Min mamma rapporterar via mail om vad de gjort. Här är ett utdrag ur ett mail som jag fick för någon dag sedan:

"...Glömde berätta att igår när vi skulle ut från simhallen märkte flickorna Röda korsets mjölkhink och ville ha slantar och jag gav dem och de var alldeles förskräckta när de märkte att hinken var tom!
Så de ville ha mera pengar och idag har de tillverkat tidningar som de sålt och pengarna ska gå till Röda korset och fast vi kanske inte far och simmar idag så vill de att vi ska föra pengarna i alla fall för de tyckte det var så synd om de stackars barnen...
( det fanns foton på hinken )..."

Igår ringde Isabel och berättade att de samlat ihop fem euro och trettiofem cent. Deras engagemang är rörande.

året 2011.

Såhär några dagar innan ännu ett nytt år obarmhärtigt lurar bakom knuten, undrar jag om det är nu som man skall göra någonslags resumé av året som gått?
Trycka in lite klatschiga bilder med bildtexter som osar av flärd?
Det vore ju ett intressant inlägg i en halvdöd blogg, kan man tycka.

Men.

Jag tänker inte göra det, eftersom 2011 har varit det tråkigaste, mest intetsägande året i mannaminne.
Ingen pessimism här, bara realism. Det absolut bästa med detta år är att nästa år inte kan bli mer meningslöst.
Fast jag bara skulle sitta på en sten och äta gurka hela det inkommande året så skulle det övervinna de flesta dagar som gått.

Sedan är jag ju så tönttigt lagd att jag idkar orealistisk positivism, håller flaggan på topp och känner på mig att nästa år blir mer äventyrligt och kanske lite stormande.

Annars kanske jag måste sätta mig ner på den där kalla stenen nånstans, gnaga på den där vattniga gurkan och känna hur livslusten rinner ur mig i takt med mitt ihärdiga tuggande.

Och det vill vi ju inte.

kvällshälsning från jobbet.

 

 Jag tog visst mellandagsbloggpaus också. Lite hektiskt igen, som bäst. Längtar till mars. Då får man vila. Så sägs det i varjefall. Annars så kan jag säga att denna barnlöshet gör mig till en ytterst oansvarig person. Senast jag tillredde mig en ordentlig måltid var på julafton. Julafton var ganska länge sedan, kan man tycka medan man hafsar i sig ett torrt rågbröd på kvällen. 

Tur att man vanligtvis har ett barn hemma som styr upp livet lite.

måndagskväll.

Här har man firat jul med feber och storm. Och lite dramatik pga av att telefonabonnemanget inte fungerat. Imorgon börjar vardagen igen.

Hoppas ni haft det bra!

att ha påbörjat en samling.

Efter att jag  fått barn blev julhemmet plötsligt lite mer naivistiskt och sprätande. Med hjälp av en toarulletomteflicka, en stadig klabbtomte som håller på att kvävas i sitt pompösa bomullskägg, kartonggranen och en enarmad lycklig tomte i lera önskar jag alla en lugn helg. 

Själv tar jag julpaus med bloggen.

Ciao.

god jul.

Hittills har jag: Sovit rekordlänge, ätit i sängen, vägrat stiga upp, läst bok, läst bloggar.

Vidare planer: förhoppningsvis stämningsfull julkyrka och julmat.

Är mycket, mycket nöjd.

kontrasterna.

Att förtära ost, pepparkakor och bubbeldricka var en av arbetsuppgifterna idag.

Ja, jag klagar då inte.

Sedan cyklade jag hem i stormig motvind och regn.

en annorlunda jul.

Bara en åttatimmarsdag kvar. Sedan tänker jag lägga mig vågrätt och andas lite grann. Eftersom min dotter firar Jul med sin pappa i år tänker jag passa på att pusta ut hemma i Åbo. Mest ensam, har jag tänkt.
 Hu så sorgligt, tänker ni. Men nu är det som det är, tänker jag, och passar på att bojkotta alla juligheter och tänker istället: Inga svettiga tågresor, inga överdimensionerade portioner julmat, inget hetsspring mellan släktingar och vänner. Bara jag. Jag. Och mina böcker. Och kanske några filmer. Och så tänkte jag gå på julkonsert. Och ta långa promenader. Och bada bastu i tystnad (Extrem lyx). Och livnära mig på choklad i pyamas under täcket halva eftermiddagen. Och vara ute i dagsljus. Åh, dagsljus, vilken lyx. Och kanske fotografera lite, länge sedan man gjorde sånt. Och måla. Ojaaa, måla.

Att sånt.

Och även om jag kanske inte gör något annat än ligger under mitt täcke så har jag banne mig fått vila. Och det behövs, ska ni veta.

Men nu skall jag beta mig igenom den där sista arbetsdagen före långhelgen.

Ha det gott och stressa icke!

vad som hände sedan.

Tycker ni vi skall diskutera om att jag just insåg att jag faktiskt alldeles själv har hällt i mig 500g av chokladpappersgodisar det senaste dygnet? Förvisso hade jag bastukväll ikväll, men mitt sällskap åt annan godis. Så ja, alldeles själv har jag fått denna chokladmängd intråttat i mig.

Jag vet. Icke intressant.

Men får man säga att man mår lite illa nu?

hänt på morgonbussen.

Jag brukar tycka att jag är en rätt så avslappnad typ. Äger lite av en låt alla blommorna blomma mentalitet.

Men i morse när en individ gick all bananas med sitt hårspray i bussen blev jag lite negativ. Faktiskt. Speciellt eftersom sprayaren ifråga satt framför mig och hälften av hårlacket träffade mitt ansikte.
Svårt att andas blev det också.

Men annars är jag ganska gosig. Om man får säga det själv.

en gnutta vemodighet.

Och där stod vi i morgonmörket och kramades länge och önskade varandra en Ypperlig Jul och lovade varandra att ringas varje kväll. Det känns ännu absurt att inte få spendera varje högtid med henne. Kommer aldrig att bli van. Känns ännu konstigare att jag inte kommer att se henne mer det här året. Mitt egna barn. Men jag vet ju att hon kommer att ha det roligt. Som hon har längtat. Både efter lovet och att få träffa sina kusiner i norr. Själv skall jag varva ner och ta det lugnt. Hoppas jag kan finna ro att göra det också. Ikväll blir det bastu med sällskap. I morgon den sista arbetsdagen innan långhelgen.

det finaste jag någonsin fått höra.

-Du är det bästa som hänt mig i hela mitt liv, mamma.


Den meningen skall jag bitterljuvt återförnimma när det blir dags för tonårstrots.

en kväll i december 2010.

För ett år sedan låg snön tung. Vinterskorna hade använts i flera veckor redan. Det var svinkallt och jag frös mest hela tiden. Men ändå. Lite längtar man ju efter den ordentliga vintern igen.

titta, en gran!

Bilden är mörk för att ni skall fokusera på julgransbelysningen. Inte på råddet. 

några tankar i den sömnlöses natt.

Klockan 00:32: Hur svårt kan det vara för en vuxen kvinna att BLUNDA???

Nä. Just det. Inte svårt alls. Tycker man ju.

Klockan 01:34: Nja, ganska svårt ändå faktiskt. Om man tänker efter lite. Fast man skall väl inte tänka på natten. Man skall SOVA. Väldigt svårt att inte tänka på någonting alls. *tänker tusentriljoner irrelevanta tankar*

Klockan 02 nånting: Nu tänker jag stirra i taket tills det svider i ögonen så mycket så att jag blir illa tvungen att blunda och kanske jag då faller i sömn av ren och skär utmattning... Aj, vad det svider i ögonen. Det här var ju dumt.

Klockan 03 nånting: Jaha. Mission failed, kan man väl konstatera.

Sedan somnade jag utav besvikelsen.

lyx i vardagen.

Saker jag tycker om: Att min dotter skall hämtas från skolan idag och bli eskorterad till SPA där hon skall simma som en dåre och sova som en prinsessa i lyxiga lakan. Att hon dessutom får femstjärnig hotellfrukost nästa dag och blir skjutsad till skolan samt hämtad igen.

Det gör ett dåligt mammasamvete bättre, att veta att barnet får ha kortare dagar. Göra något uppiggande istället för att stirra på en slö mamma som knappt orkar kasta tärningen när det är hennes tur i Afrikas Stjärna.

eftersom jag inte har något att säga...

Jag är hjärndöd efter att ha tagit det extremt lugnt med min dotter i dagarna två. Så eftersom jag inte har något att komma med, kan ni titta på det här istället:

Klicka här.

om att slinka in status i en skoljulfest.

Och så ska man bara kolla mailen innan man absolut lovar sig själv att gå och lägga sig och läser:

...Ni minns väl att man gärna får baka till morgondagens julfest....och blablabla...och Gunilla ansvarar från klasskassan....och hemlagad glögg gör jag skriver Carita medan Anita köper presenten som alla var överens om att skulle vara...och jultårtor och fix och pynt...

Hjälp.

En kilometerslång tråd om hur alla de andra mammorna i klassen tycks ha ordat och samlat in pengar och allt världens till morgondagen julfest.

Jag har:

a. Inte bakat. Som tur, det brukar inte bli så estetiskt tilltalande slutresultat.

b. Inte betalat en liten cent till den där klasskassan.

c. Inte förstått att jag ingår som medlem i en klasskassa och därav troligen borde betala okänd avgift

c. Inte fixat glögg.

d. Inte haft åsikt om present.

e. Inte nämnt i förbifarten att jag kan röra ihop något *lägg till valfritt invecklatnamnpåbakelse*

f. Uppenbarligen inte läst mina mail sen den andra december

Och lite, lite stör jag mig på att alla dessa Anitor och Caritor alltid är just Anitor och Caritor och inte Gunvaldar eller Bengtar som fixar pepparkakor och glögg och presenter och har sig. Det är klart att jag vill visa tacksamhet för Isabels lärare som verkligen är superbra på sitt jobb. Men vad hände liksom med "jag köper lite bostonbulla från Salen så vi har nåt att tugga på?" mentaliteten och att barnet själv får bestämma vad hon/han vill ge till sin lärare. Om det så är en grönmålad kotte. Det är ju ändå barnens julfest och deras lärare. Inte vår fest att glänsa på.

Vi vill ge våra barn mer tid och mindre saker. Ändå sitter vi och plitar ner 132 mail och diskuterar hur dyr en present skall vara. 

Som om vi inte hade något bättre att göra med de några timmarna i vardagen som vi verkligen får vara med våra barn.

Eller så är jag bara bitter över att jag inte per automatik är en Carita som älskar att baka krumelurkakor från Antwerpen och planera dyra presenter och flådigheter. Att jag står vid sidan om och viftar med min inplastade bullalängd och undrar varför den inte duger. Och undrar varför jag inte kan heta Bengt så jag slipper ta ansvar över sånt som jag inte behärskar.

Så kan det ju faktiskt också vara. 

flödande kreativitet.

Ikväll har jag varit glad. Medan jag oljade teakbordsskivor och dammsög* vår soffa inredde Isabel en papplåda med allt hon hittade. Tydligen gräftade hon i min väska också för tamponger fick föreställa sänglampor.



*tack för julklappen kära föräldrar

hälsningar till österbotten:

Isabel sjöng i kören när Åbos Lucia kröntes i Domkyrkan ikväll.

Det första hon sa när vi återförenades i kyrkgången var:

-Det här skulle nog mommo ha tyckt om!




(För den inte insatta: Min mamma är kantor.)

annat man undrar.

Hur kan man ha tappat bort en hel låda med julkrimskrams?

Det enda jag hittade var julgransljusen och julgranfoten.

Att säga att jag ens skulle ha ett litet, litet julinspirerat personlighetsdrag i mig, skulle nog vara en enorm lögn.

Och julklapparna?

Inte en endaste liten gåva är ännu inhandlad.

Jag är rebellisk, känner jag.

beställningsarbetet.

Snart skall det börja målas igen. Ja. 

Har fått mitt första beställningsarbete! 

Skulle jag vilja verka mer framgångsrik och ambitiös eller ens lite mystisk, skulle jag absolut inte tala om för er att det är min syster som tror sig vilja ha en tavla målad av mig. 

Men, nu är jag ju som jag är. Lämnar inget osagt.

Och så tog orden slut för idag. 

Adjö igen.

ett suddigt godnatt.

Med min sömnbrist kommer jag snart att se ut som en femtioåring. Snart, som typ imorgon.

Godnatt från de mörka ögonringarnas härskarinna.

den googlade tennisarmbågen.

"...Tennisarmbåge är vanligare hos kvinnor än män, och besvären kommer oftast när man är i 40-årsåldern eller äldre. Skadan kan också uppstå då det sker en för snabb stegring av befintlig aktivitet eller träning. Det vill säga, det sker för snabba belastningsförändringar på otränade muskler...."

Jaha. Här får man välja om man vill falla in i kategorin otränad eller vara en 40+are. Som om inte en värkande arm varvat med ilskna ilningar skulle vara tillräckligt. Fuck you google.

Men annars är jag sprudlande till sinnes.

morgonblaj.

Egentligen ville jag ju skriva något humoristiskt men jag måste nog bara inse att det är lite svårt att dra till skämt för sådana som jag, så här på morgonkvisten. Ja, vad säger man istället? Att mitt köksskåp är lika anemiskt som jag själv en grådaskig december morgon, kanske? Att jag aldrig trodde jag skulle äga en endaste muminmugg. Är helt enkelt inte den typen. Sedan fick jag barn och jag nu freestylar jag lite med allt. Orka falla in i nån kategori liksom. Lite shabby chic här, lite muminmugg där, en brun 50-tals soffa och konstiga krukväxter som dekorerats med miniatyrleksaker blandat med en dyr lampa som hänger ovanför ett tio euros bord från 70-talet som aldrig någonsin är tomt på saker nuförtiden. Ungefär så.

Ja men ni vet ju hur det blir: Smaken är som baken, lite bångstyrig och svajande.

Så, ja varsågoda för den sprudlande informationen. Och detta borde röstas till årets mest onödiga inlägg. Får visst ta mig i kragen tills ikväll.

swosch, sa det.

Och så är det redan tisdag och dagarna tar slut mitt i vardagsspektaklet. Men jag ler igen. Springer igenom regnslask, mörker, skyndar mig mellan bussar, jobb och hem. Leendes. Skrattar till och med.

Lite funderar jag också på hur vår julgranshämtningsritual kommer att lyckas ifall det inte hinner komma någon snö tills det är dags. Julgranshämtningsritual? Dra hem en halvstor gran på pulka såklart. I den här familjen tar man vad man har och så gör man det till på köpet till en upplevelse. Kan dock hända det blir cykel som får agera som julgranstransportmedel i år. Man får tydligen fila lite på traditionerna ibland.

Ja, ja, men nu skall jag måla lite ljusstakar. I bastun. Jo, det är precis så knäppt som det låter.

veckans misstag.

Saker man ångrar: Att jag gav min radio åt dottern.
Efter den dagen har vi högljutt disco varje dag.

Här ligger jag och skall just börja se på film (några filmer av Woody Allen igen, tack Håkan för tipset förresten).

Men jag kände att jag måste höra av mig innan mitt filmmaraton börjar, för att försäkra mig om att det är helt super jättevanligt(!) att bli kallad GORILLA av sin sjuåriga dotter?

Ja, GORILLA.

Innan jag fick barn hade jag ju en klar bild av att mitt/mina barn skulle respektera mig och aldrig tilltala mig med nedvärderande smeknamn. Jag skulle vara den Heliga Modern utav dess like, som ingen kunde förmå sig att spotta ner med ökennamn eller sarkasm. Inte ens mitt/mina barn.

Sedan fick jag det där ena och enda riktiga barnet i verkligheten och ja...

Heheheheh. (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?)

Gorillor är väl ganska söta egentligen? Tror absolut att detta smeknamn skall tas som en komplimang.

Eller?!?

hur man vet att man inte är välsignad med morgonpigghet.

Man laddar kaffekokaren med oboy istället för kaffe.
Sedan står man och stirrar på pulvret en lång stund och undrar varför man har känslan av att något inte står rätt till.

tankens kraft.

I natt vaknade jag med ett ryck och en endaste tanke:

Why are you working so hard to fit in when you were born to stand out?

På engelska såklart. Allting låter bättre på engelska.

Sedan somnade jag om.

Idag gick jag lite mer rakryggad i mina omatchande kläder.

beviset.

Nu har vi också bakat pepparkakor.

gallupen.

Rött hår på mig?
Ja eller Nej?

sign. Självcentrerad_82

lifvet.

Med det sagt, skall jag sluta klaga. Ingen bryr sig, allra minst jag själv. Istället skall jag tänka på på att jag ikväll kanske till och med kommer att dricka glögg. I sällskap, utanför min trygga borg. Ja. Ungefär det. Nu cyklar jag iväg till jobbet på min gnisslande cykel och med mitt smutsiga hår. Obs! Inget klag där, bara en beskrivning på den osköna verkligheten.

man kan inte få allt här i världen.

Andra saker jag tycker är lite synd:

1. Att det inte går att rösta på de olika kategorierna i bloggpristävlingen t.ex Bäst skriva blogg kategorin, utan bara Årets blogg. Annars skulle jag såklart rösta på min kusin Malin.

2. Att människor stressar över den allsmäktiga Julen. What happened med Fridfull Jul grejen egentligen? När blev det en bästajulklappeniårkonsumtionshysteri utav dess like? I och för sig har jag alltid haft dålig fantasi när det kommer till presenter, så kanske jag inte får yttra mig i denna fråga. Men ändå. Helt sjukt att det finns en oskriven regel att man ska måsta köpa sig fattig för att duga ifall man inte är händig nog att pyssla ihop något "unikt" själv.

3. Att jag jobbar så mycket att jag glömt bort vad jag tycker är roligt att göra när jag har ledigt. Tänk att det kan bli så faktiskt. Är alldeles villrådig när jag har lediga dagar. Minns inte vad jag/vi/man brukar göra. Och framförallt, att man kanske inte måste känna tvång att göra så speciellt mycket. Även om jag trivs med att jobba, så måste jag säga att det för länge sedan överskridit de hälsosamma gränserna. Detta är inget skryt över min förvärsarbetesduktighet, är faktiskt orolig över mig själv.

4.Att jag är fattig som en gris fast jag sliter som en myra. Jobbar tillräckligt för att inte få stöd, samtigt går 3/4 delar av min lön till hyra, vårdavgifter samt transportmedelsavgifter. 28% av mina inkomster går för övrigt också till skatter just nu. Jag borde antingen vara latare (för att få mera stöd) eller ha en penis som tjänar 20% mer i timmen för att uppnå en levnadsstandard som inte tvingar mig att räkna kilopriset på ost. Känns ju rätt orättvist att falla igenom systemet, när det enda man gjort är kämpat, de senaste fem åren. Intalar mig själv att detta är en fas. Det känns bra. Faser kan ju vara i fem dagar eller fem år. Men de går över nångång.

5. Att inom loppet av EN VECKA har inte en, inte två, utan TRE personen direkt eller mer indirekt försökt tipsa mig om nätdejting. Nätdejting kan väl vara en kul grej. Men a) jag är inte så modig b) jag har inte den energin c) jag har inte tid/möjlighet att skvira runt på olika träffar med okänt folk.

Men ja alltså, annars mår jag bra. Det är bara en femårsfas. Femårsfas. Femårsfas. Fas. Fas. Fas.
Femårsfaser av slit tycker jag borde varvas med femårsfaser av obesrivbar lycka och medhårsaktighet (högst troligt ett egenpåhittat ord). Om man frågar mig alltså. Ja, det tycker jag verkligen.

förresten.

Nån med bra filmtips? Både biografpremiärer och "hyrfilm"tips är lika värdefulla.

Sign. NågotJagMissatDeSenasteÅREN????_82

oj fredag redan, tycker arbetsmyran.

Här sitter jag och förundras över att jag varit så brun i sommar (se bild ovan) och att det redan är fredag och att det inom en månad också redan är jul. Förundrades också över tröttheten som slagit rot i benmärgen och blekheten som skimrar över ansiktet. Men sen kom jag på att de senaste 3 månaderna har jag varvat de sedvanliga femdagars arbetsdagarna med 12 dagars arbetsperioder varannan gång. Dvs. vartannat veckoslut har jag haft ledigt i dagarna 2. De andra dagarna i månaden har jag jobbat. Om man är ledig i snitt fyra dagar på en månad måste man antingen var en crazy cat eller en person som jobbat upp sig i den grad att skatteverket vill ha sitt finger med i spelet. 28% skatt är inget att leka med, säger en människa som just nu känner att det inte är bra att vara för duktig. Och ikväll är en kväll som jag trivs med att vara ensam, men en liten tanke inom mig undrar när det är min tur att få sluta kämpa och istället få börja njuta? Jag tycker faktiskt att jag platsar främst i Lifvets Njutningskö nu. Jo, det tycker jag. Fast jag säger det själv.

tålamodet.

Hur man vet att man inte är välsignad med tålamod?

Genast efter att man lackat naglarna kan man inte låta bli att bläddra i en tidning, bre en smörgås eller bara peta på något som råkar befinna sig inom räckhåll. Trots att man mycket väl är medveten om att nagellack INTE torkar på fem sekunder.

Mvh,
Kvinnan med de röda skröpelnaglarna

amatörpsykologer, hören upp!

Så hände det igen.

För andra gången inom en månad vaknar jag inklämd mellan ett barn och en väldigt hård sängkant. I barnets säng alltså. Utan att ha en blekaste liten aning om hur jag hamnat där eller när jag förflyttat min kropp till rummet intill. Efter en detaljerad intervju med den stackars flickan som inte fått sova ifred, har jag fått veta att hon kanske (väldigt osannolikt dock) ropat på mig mitt i natten varav jag har tagit min kudde, mitt täcke och mig själv och tråmat ner mig i hennes 80cm smala säng utan att säga ett pip. Bara kommit där stegande mitt i natten och ångvältat mig en 40cm bred liggslamsa (kanske bredare) att snarka vidare på. Lite fräckt av mig, kan man tycka. Och ja... Borde man bli orolig, kan man undra? Det är ändå ganska ovanligt en mamma frivilligt klämmer ner sig bland mjukisdjur och sparkande barnaben mitt i natten. Och inte bara en gång, utan två gånger nu.

ett hej i kvällen.

Har lugnat ner mig nu. Inget magsjukt barn. Bara vanligt magont som man tydligen kan få en måndagseftermiddag när man är trött och helst vill vara hemma. Som tur. Imorgon efter jobbet skall jag ut och springa med ett cyklande barn. Hon har redan planerat inslag av intervallträning. Ett av dem är grodhopp. Kan bli intressant det här. Inte alla gånger man ser joggare som plötsligt börjar grodhoppa mitt under löprundan. Å andra sidan är det rätt sällan man överhuvudtaget ser en flåsande mamma med en cyklande dotter som ger order som en besatt major. Intressant och effektivt, har jag för mig. Bäst att redan nu börja ladda upp med lite choklad.

annat man kan göra på en måndag.

Istället för att försöka jobba ikapp allt ogjort på jobbet, så kan man komma hem lite tidigare med en flicka som har ont i magen. Och jag som för en gångs skull hade planerat program för oss i eftermiddag. Det brukar jag ALDRIG göra på måndagar. Ja, vad lär vi oss av detta? Planera icke. Var spontan istället.

Nu tar jag skrivpaus tills jag slutar reagera så barnsligt argsint på allt och alla p.ga besvikelsen.

didn't see that one coming.

Om ni undrar ifall jag försökte läsa artiklar ur en tidning idag på dotterns träningar, men märkte att mina ögon hellre tittade på män som gjorde volter och trick jag inte ens vet namnet på är svaret ja. Männen var förövrigt breda som hus men viga som katter. Om jag kände mig enkel när jag insåg hur lätt det är att distrahera mig nuförtiden? Ja. Om jag tycker det är fånigt att jag inte kunde läsa en tidning ifred bara för att det fanns lite muskulösa kroppar på plats? Ja. Om jag trodde jag var lite mer rakryggad i situationer som dessa? Ja.

mvh_KanskeDetBörjarVaraDagsAttSkaffaMigEnEgenManFörAttSlippaStirraPåOkändaRyggar_82

ensamma mamman.

Det här med att vara ensamstående går ganska smärtfritt nuförtiden. Man blir van med att aldrig riktigt räcka till. Man minns inte hur man hade det innan, som tur är, utan fokuserar istället på den fina små stunderna man har just nu. Det man dock inte blir van med är känslan som kan infinna sig en lördagkväll, när man är väldigt, väldigt pigg och barnet ligger och sover sedan länge. Då övergår piggheten lätt till självömkan och tärande ensamhetskänslor. Och en väldigt desperat längtan efter att få vara trött. Är man trött är allt så mycket enklare, då kan man tycka det är skönt att ligga ensam under ett täcke och läsa en bok, se en film eller slösurfa. Att få vara ifred. Men nu. Nu är jag pigg och pratglad, som sagt. På väldigt socialt humör en sen lördagkväll när alla andra myser på tumanhand, är ute och dansar eller har domnat bort från verkligheten. De lyckliga typerna.

Kvällar som detta känns evighetslånga och ensamma. Och fast jag vet att jag glömt bort denna känsla imorgon så känns det ganska outhärdigt just nu. I fem år har jag upplevt det här. Mer eller mindre. Fem år av ensamma lördagskvällar. Alltså jag skulle till och med uppskatta en svettluktande pruttande individ just nu. Nästan iallafall.

Och imorgon kommer jag att tycka att jag är riktigt, riktigt löjlig.

drömmen om värme och om att äga mindre grejer.

Efter att ha cyklat runt i halva stan kom vi hem och slukade i oss soppa. När vi hade sörplat tillräckligt blundade vi och lät pekfingret visa platser som vi skall besöka någongång. Jag fick Mexico. Låter varmt och skönt.

Och nej. Det blev varken loppis eller köpande av något slag. Kanske för att det ser ut såhär i Isabels rum mest hela tiden. Det är ju inte som om hon skulle behöva nya saker eller kläder. Eller jag heller, för den delen. Imorgon skall jag rensa och våndas över materialismens påtaglighet. Ja, det skall jag. Men idag skall jag ännu bara njuta av att vara ledig.

att tjuvblogga från biblioteket.

Det här med att inte ha bråttom alls. Någonstans. Älskar det. Och ja, är medveten om att det skulle bli trist i längden. Men ändå, just nu: I LOVE IT! Tillnäst skall jag bara försöka locka min dotter från böckernas värld till att svänga in via nåt loppis. Hon är väldigt anti-loppis idag, så jag måste ta till ett av mina fulaste trick. Fulaste trick? Att muta henne med att hon får välja vad som helst för 2 euro. Vad som helst, så länge det inte är trasigt. Slut på råddig mobilbloggning.

att ta det lugnt.

Igår kväll blev jag snäll och behaglig igen med lite mat, lite musik och lite bastu.
Imorse fortsatte vi på ett vinnande koncept. Afrikas stjärna. Ställningen står nu 5-1. Jag är väl aningen på förlust, kan man tycka. Alldeles strax skall vill cykla till biblioteket. Först skall jag bara dega lite, lite till.

efterlyses: fredagsfiilis.

Ni vet de där dagarna man har då man går omkring och är så skitnödigt irriterad så att man tror att man kommer att förintas i nånslags explosion utav en irritationskraft bortom allt förnuft?

Ni vet, de dagarna?

Inte?

Nähä. Då får jag väl irritera mig i all min tystnad och inombords resten av dagen då.

på jakt efter den ultimata vinterjackan.

Förresten, eftermiddagens lärdom: Gränsen mellan att se trendigt varmklädd ut och att se ut som en svettglänsande Michelingubbe är hårfin.

att prioritera.

Istället för att städa igår, målade jag. Sedan drog jag slutsatsen att ifall jag skulle livnära mig på någonting kreativt borde jag ha en massa barn som råddar. De enda gångerna jag får kreativa vibbar är nämligen när jag egentligen borde städa. Ja. Ungefär så. Nu skall vi gå ut, fast jag mycket hellre skulle vilja domna bort och dregla lite under en filt.

återuppståndelsen.

Likt en kirurg lossade jag telefonens alla delar och lät dem torka. Inte riktigt lika smidigt knölade jag ihop delarna igen. Den seglivade 29euros telefonen pep till och fungerar nästan som den skall nu. Kände för att fira med lite bubbeldricka. Så då gjorde jag det. Drack lite multivitamin i brustablettsform.

Bilden är arrangerad och har förresten ingenting att göra med texten i inlägget. Och den lilla kuben under bilden vägrar förintas, så den får också vara kvar. Ifall någon känner sig förvirrad.

dödsplumset.

Blurp sa det och så dök telefonen från min hand, via lavoarkanten i kastrullen som var full med fairyvatten.

Vill ni mig nåt så skicka e-post. Eller nåt. Och håll tummarna för att telefonen torkat tills ikväll.

att sova bort sin egentid.

De två senaste nätterna har jag sovit som en stock.
Fördelen med detta: Jag är pigg.
Nackdelen: Hinner inte blogga. Har ingen egentid för jag sover bort den.

working class hero.

Hej, hej!

Hälsningar från jobbet.

Förresten, hur kan samma människa som joggar 10km utan större problem bli alldeles full av flås och akuta andingsbesvär av att cykla i 10 minuter?

Just wondering.

saker jag älskar.

Spontanbesök.

Nu skall vi bada bastu!

äntligen fredag.

.

Så skönt med fredag, tänker jag och tror att jag kommer att orka städa under veckoslutet. Som vi alla vet är ju hoppet det sista som lämnar en människa. Orsaken till att jag inte kommer att orka städa är att det ligger en massa högar överallt. Kläder, teckningar, leksaker, pennor, pusselbitar, böcker och kanske viktiga papper. En kaffemugg här och en hårborste där. Lite limmig kofetti från nån avlägsen pysselstund. Och tvättkorgen, den svämmade över i onsdags. Råddet har börjat leva sitt egna liv och jag står och stirrar, handlingsförlamad, vid sidan om. Men istället för att fokusera på att jag tydligen blivit grisig, tänker jag bemöta fredagen med storm. Man kan ju alltid släcka lamporna, tända några ljus, hälla upp ett glas vin och inbilla sig att mörkret runtomkring en egentligen är skinande rena ytor.

och jag som trodde att barn inte har förstånd nog att skämmas över sina föräldrar innan de når tonåren.

Ska på föräldratimme på lunchen i dag. Är lite nervös. Inte för vad läraren har att säga, det är jag enbart nyfiken på. Men jag känner lite press från annat håll.

Jag har nämligen blivit ombedd att borsta håret (noggrant!), absolut inte ha en pampulladulla-frisyr dvs. en knut uppe på huvudet. Håret (som ni märker är mitt rufsiga hår en växande svulst till trauma för mitt barn) får gärna flätas i en fläta för då ser jag ut som en vacker indian och avslutningsvis får jag gärna ha kläder med färger som passar ihop, för att efterlikna en vanlig mamma.

Så att, har en hel del att jobba med denna morgon för att skapa den där vackerindianmammagoesvanligkvinna-looken.

Kan man lugnt konstatera.

det var oväntat.

-Jag vet nog att det inte är tandfén som byter tanden till en peng medan jag sover, sa hon igår kväll efter att hon tappat en framtand.

-Jaha, vem är det då? undrade jag.

-Darth Vader såklart!

hur man vet att man är mindre trött.

Man dricker, inte tre, inte fyra utan: FEM stora kaffeMUGGAR!

Innan lunch.
Sedan känner man sig illamående.
Och STIRRIG.

Men inte alls trött, faktiskt.

hur man vet att man är lite trött.

Man letar febrilt efter sin plånbok.

Plötsligt märker man att man letar i kylskåpet - och hittar den!

kontrasten.

Det gågna veckoslutet: Fullt av skratt, dåliga vitser, bakelser, motion, god mat och fånerier.

Vardag nummer ett av fem:
Klockan 7.00-8.30 Lugn morgon, en raritet.
Klockan 8.30-16.30. Stress. Kaos. Plus tusen andra saker.
Klockan 16.30-18.30 Hemfärd. Hushållsarbete.
Klockan 18.30-20.30 Kvalitétstid med barnet i två ynka timmar.
Klockan 20.30-22.00 Fortsätta med allt arbete som inte hunnits göra än.
Klockan 22.30- Lämna massor ogjort och deklarera resten av "dagen" till egentid.

Ska det faktiskt vara såhär stor kontrast mellan vardag och veckoslut?

Dessutom är jag fattig.

Nä vet ni vad, såhär kan vi inte ha det.

Måste. Hitta. Nya. Lösningar.

godmorgon måndag.

Plötsligt händer det: Vi är vakna. Vi är pigga. Och framförallt: Vi har INTE bråttom!

annat som hänt.

Pling, sa det och så sprättade min byxknapp ner på det smutsiga toalettgolvet i tåget. Till min fasa hölls inte dragkedjan heller uppe när knappen flugit sin kos. Resten av resan fick jag dra i tröjkanten och sitta med min jacka i famnen, för att inte folk skulle se att mina nya jeans inte satt som de skulle. Min dotter tyckte det hela var väldigt spännande. Personligen föredrar jag annan sorts spänning än ifall jag i misstag flaschar mina trosor i ett fullsmockat tåg.

ett snabbt hej.

Idag skall vi ut och springa tycker systern. Skönt tycker jag, som knappt rört på mig den senaste veckan. Ikväll skall vi också hem igen. Inte så skönt, tycker både jag och dottern.

gamla vanor är svåra att bryta.

Fråga: Om min kamera ligger på ett soffbord i Åbo medan jag själv befinner mig i ett hus ett par hundra kilometer längre söderut?

Svar: Såklart.

annat man kan göra på en lördag...

... är att sitta på tåget mot Helsingfors. Medresenär: sjuåring som omsorgsfullt placerat allt småkrafs hon hittat på bordet framför sig och undrar varför hon inte får försöka sälja sina skatter åt medelålders kvinnan på andra sidan gången, som i sin tur läser bok och harklar sig stup i kvarten.

fredagsrutinen.

Varannan fredagkväll sitter jag i en kall gympasal och ser på dotterns träningar medan en 90-tals manka spelar konstig dunkadunka musik i bakgrunden. Så här sitter jag alltså och fantiserar om maten vi skall hämta så fort hon svettats klart. Är svinhungrig. Nästan så att jag dregglar när jag sitter här och drömmer om flottig pasta med extra mycket parmesan. Och aldrig har en timme maskat sig framåt så långsamt. Men oj, nu sprang en flicka in i väggen. Dramatiskt. Ja,ja slut på råddig mobilbloggning.

godmorgon fredag.

veckans fråga.

Alltså sådana där ekologiska tvättnötter, funkar dom? Nån som testat?

godmorgon torsdag.

Har sovit fyra timmar i natt. Fyra. Men skam den som ger sig*. Nu skall jag ta dagen med storm!

Skall bara dricka lite kaffe först.

Lite som i en liter. Minst.



*alltså gnäller

den begåvade fysikern.

Medan jag drar en lång dag på jobbet kan jag väl förtälja eder att igår på hemresan i bussen knackade någon plötsligt mig på axeln. Handen visade sig tillhöra en ungersk pensionerad kvantmikromakronåntingfysiker som sedan några år tillbaka bosatt sig i Åbo med sin ryska fru. Han ursäktade sig ifall han störde, men ville bara berätta för mig om hur glad han blir när han hör någon tala svenska i Finland. Och så pratade vi lite om olika kulturer och hur mycket det berikar en människas liv ifall denne är flerspråkig. Han berömde även Isabels tvåspråkighet och berättade sådär opretentiöst i förbifarten att han själv pratade tolv olika språk.

Tolv. Olika. Språk.

De var Ungerska, Svenska, Finska, Engelska, Tyska, Latin, Ryska, Italienska, Franska.. och ja, sen minns jag inte mer. Känns lite kasst. Att vissa är kapabla att kunna diskutera på tolv olika språk medan jag inte ens minns vilka de språken var.

Ja, det var bara det jag ville säga.

Slut på kaffepaus.

1007 inlägg senare.

För någon dag sedan har jag tydligen passerat 1000-strecket.

Nu har jag alltså plitat ner över tusen oväsentliga fragment.

Vet inte om jag skall vara förskräckt eller imponerad.

godmorgon onsdag.

när det skavar.

Den ena har öroninflammation.

Den andra har människoirritation.

Den ena har ingen aptit.

Den andra äter mitt i natten i brist på annan sysselsättning.

Den ena har ännu väldigt svårt med att hitta passande strumpor. Vareviga morgon.

Den andra har väldigt svårt för att hitta passande humör. Nästan lika ofta.

Det vill inte riktigt lyckas för oss nu. Det där lugnet som brukar svepa in oss med ro när vi är tillsammans, det lyser med sin frånvaro. Istället för ett lugnt täcke av fluffig tvåsamhet, skavar det tills det slår gnistor om oss. Klart vi blir bästisar innan läggdags igen, men den där lugna, lyckade morgondagen som man innerligt väntar på, den får nog börja höra av sig så smånigom.

äntligen hemma!

godmorgon tisdag.

ansvar är så trist ibland.

Idag är det en sådan där dag när jag egentligen inte alls skulle ha lust att gå till jobbet utan istället slinka in till första bästa butik som säljer brudklänningar och låtsas att jag ska gifta mig bara för att få lite glamour och extra uppmärksamhet av en överentusiastisk sömmerska såhär på en gråruggig måndagmorgon.

Men tyvärr är tjugonio en såkallad vuxenålder så jag kan inte göra det. Eller kan och kan. Det kan jag visst, men det är dom där arma konsekvenserna som jag inte orkar ta.

Så istället kokar jag ägg till frukosten och packar omsorgsfullt ner min lunchlåda i handväskan medan mitt inre protesterar lite grann.

Ett nytt spännande inslag i rutinerna skulle inte sitta helt fel just nu.

att vara mätt.

Medan dottern mumsade i sig pizza och chillade med sin far, tog jag en sväng till jobbet. När jag kom hem blev jag så sömnig att jag fick tvinga mig själv till nånslags sysselsättning för att inte somna. Sysselsättningen blev att vi bakade morotsemlor. Den här gången skall jag inte föräta mig på dessa, förkunnade jag högtidligt. Självdisciplin är mitt nya motto! utropade jag i ett moln av mjöl.

Sedan smällde jag i mig sex stycken.

pygmémorsan.

Förutom att de flesta nya kompisar Isabel har, tror att jag är hennes storasyster istället för mamma, så har min dotter vuxit med en medelhastighet på 1cm/månad, det senaste halvåret. Fortsätter det såhär kommer hon att växa om mig nånstans där i elvaårsåldern. Och när hon kommer till den ljuva åldern att hon står vid ärrän och spottar kommer jag att vara en pygmé i hennes ögon.

Tur att auktoritet inte sitter i längden, kan man tycka.

lugn lördag.

Indiskt, sushi eller thaimat i all ära, men hederlig husmanskost efter att ha gått på en långsam promenad, var precis det vi ville ha. Sedan ritade vi. Att rita är ett bra substitut när man blivit urusel på att leka.

Dagens tänkvärdhet: Less is more. Det behöver inte vara så mäktigt när det kommer till att vara en duglig förälder. Att göra mat tillsammans, gå på en ficklampspromenad och fråga lite hur saker och ting står till i sjuåringens liv medan man sitter där och ritar, räcker längre än man tror. Synd att man inte fattar att ge sin fulla uppmärksamhet lite oftare.

Dagens tänkvärdhet nr2: I love rotmos.

en liten dröm.

Sedan så har jag ju gått och snöat in mig på idén att skaffa oss en sommarstuga. Jomenvisst, kan tänka mig att det skulle sitta fint att odla grönsaker och simma och ligga raklånga på en klippa nästa sommar. Eller bara njuta av lugnet som råder och elda och bada bastu och så där.

Med tanke på att jag inte faller in i kategorin högavlönad, att mina balkongsörter vissnar innan de ens hunnit börja gro och att bastubad betyder att jag sitter och ojar mig hur svettigt det är i max tio minuter innan jag ger upp, så kanske det skulle finnas något bättre ändamål att skuldbelägga sig än på en sommarstuga. Å andra sidan så är jag väldigt bra på att ligga på en solig klippa, simma och tända brasa. Dessutom kliar det lite i min hugga ved-, trädgårdsarbeta-, koka pannkaffe- och förvandla ett ruckel till en mysig stuga-tarm.

Och har man ett kli så får man väl hitta på ett sätt att åtgärda det.

höstens sista suck.

Plötsligt lägger jag märke till att träden börjar se novemberkala ut. Och jag inser att den här hösten har runnit ifrån mig. Jag har inte hunnit uppleva den alls, känns det som. Varken många skogspromenader eller ens sittapåenbänkochstirrapåvackrafärgeripark i år. Och jag mår ju bra av att göra sådant. Uppleva årstider. För vintern, den kommer snart, så nu är det bäst att passa på att vara ute och andas.

kaka är också mat.

Bevis på att jag ännu går omkring med en degklump till hjärna:

Skulle köpa kött, kom hem med bakelser.

dagens höjdpunkt.

Det bästa som hänt i dag var att jag badade bastu.

Ja, på den nivån är det.

ett tecken på att man är rastlös.

Sedan fick jag fnatt och skruvade fast hjul under några plankbitar. Skapelsen är ju inte snygg. Man borde måla den och så där. Men skitsamma, skönt att kunna rulla undan borgen nuförtiden.

att sitta inne.

Ute regnar det och lönnen är det enda trädet på gården som har lite grönska kvar.

Jag försöker hitta inspiration till att åstadkomma något i hemmet, nu när jag suttit inne i dagarna två. Men min hjärna har transformerats till en degklump.

Så istället sympatisjukar jag, hasar ännu omkring i pyamasbyxorna och vattnar lite växtlighet.

Och dricker kaffe ifall degklumpshjärnan skulle förintas med hjälp av koffein. Drogen har åtminstone ännu inte någon effekt.

Dotterns sitter och ritar. Ungefär det enda hon orkar med. Febern sjönk men istället härjar en ögoninflammation utan dess like. Och jag undrar varför inte jag kunde fått den istället. Så att hon skulle ha fått gå på halloweenfesten idag. Hon som älskar att klä ut sig.

surfar omkring på adlibris.

Boktips?

annat man drömmer om.

Här sitter jag och längtar efter solsken efter en orolig natt med avbruten nattsömn. Men det är inte mig det är synd om. Tillnäst: sympativila bredvid det stackars feberdåsiga barnet.

att vara rättvis.

Vi har sjukdom i vårt hus. En feberyr sjuåring. När man är sjuk i detta hus får man glass, en valfri tidning och drickan serveras i ett stort glas med minst tre färgranna sugrör. Allt serveras på bricka och intas i bädden. Vidare får man såklart sova på valfri plats samt titta på film så länge man orkar.

Och för den som inte är sjuk (alltså för mig) gäller samma regler. Annars blir det orättvist.

kalsongkarolina.

Jag vet att min image som tuff kvinna blir lite kantstött nu, men idag har jag dragit på mig ett par långkalsonger.

I oktober.

att vara fantasilös.

Här sitter jag och försöker vara rolig. Men hur jag än vinklar mina fjuttiga vardagsbetraktelser så blir det inte kul. Tvärtom. Det blir bara töntigt. Töntigt är också okej, säger ni.

Men tänk om jag har tappat min ruttna humor för gott? undrar jag.

Tänk om jag måste gå omkring och vara tråkig och oskojig hela vintern och således bli tvungen att istället fota diverse kroppsdelar som t.ex mina fötter eller vad jag äter eller inredningsdetaljer för att väga upp. Det låter lite jobbigt det. Förresten trillade jag faktiskt in på en blogg en gång där det första jag såg var en extrem närbild på en planka och bildtexten löd: snygg inredningsdetalj.

Det var en grådammig golvlist.

Ja man blir ju nervös över mindre.

en alldeles vanlig vardagskväll.

Vi har haft en innesittarkväll. Tillsammans.

Vi spelade ett egetpåhittat spel och ritade i ett par timmar.

Sedan fortsatte klottandet lite också.

Bäst att inte städa undan målargrejerna, då kanske inspirationen håller i sig imorgon, tänkte jag. Egentligen orkade jag inte bry mig.

Tillsist firade vi att tvättkorgen är tom med att äta kaka till kvällsmat. I sängen. För sånt får man göra på en ruggig oktobermåndag. Och här ligger jag bland smulor med dubbla sockor och trötta ögon. Godnatt.

personligt meddelande.

Sandra,

Resultatet av en manisk virvelvindsstädning efter höstlovsbesöket resulterade i att jag har hittat följande av din dotters ägodelar:

En hamster, en Anastasia dvd och ett par lila mjukisbyxor.

Skall jag skicka dem på posten?

Bonusfråga: Behöver din dotter vinterjacka?

Mvh,

Din Syster Superstädaren.

man har så roligt som man gör sig.

Måndagmorgon och jag försöker bli en människa som tänker så här: Vardagar är de bästa. De är fulla av äventyr! Men rätt ofta blir det mer såhär: Vem som helst har styrkan att överleva en kris. Det är vardagen som tar kål på en.

Så att, det är rätt mycket arbete med att skrapa fram den rätta attityden, kan man väl säga. Får väl börja med att dricka en tredje kopp kaffe. Märker ni, min äventyrslust är besinningslös direkt från arla morgonstund.

vill du veta vad som hände sedan?

Jag tvättade aldrig fönstrena. Istället fick jag två glada typer på besök och efter det målade vi lite. Min tavla döpte jag till själanöd. (Klicka på klottet för större bild)

Men annars mår jag bra.

skriver man om det på bloggen så måste man göra det.

I dag skall jag tvätta fönster.

naturens sista suck.

Jag: Naturens sista suck.

Hon: Vad menar du?

Jag: Att naturen riktigt snart dör ut.

Hon: Int dör den mamma. Den bara vilar lite mellan varven.