fitball och buddha.

Jag som igår lite hånfullt förklarade för kompisen om hur slött tempo det är på sådana där fitball timmar, är så styv i kroppen i dag att jag liknar en robot. Knyckigt värre. Och fråga inte hur det ser ut när jag sätter mig. Jag blir tvungen att drösa ner den där sista sträckan före sittytan når min stjärt, så att att inte mina lår skall brinna upp av smärta.

Jag säger som Buddha. Aldrig går effekten av en handling förlorad.

Och nästa gång hånler jag inte, när jag står där med jättebollen i min famn och svajar i takt med musiken.