jackan.

Nästan i ett år har jag fått höra hur hela världen skulle vara en bättre plats att leva i, ifall ungen skulle få en läderjacka. Ikväll köpte jag en. Hon tackade mig tusen gånger om och konstaterade sedan: Ja, då måste jag bara vänta på att bli teini då. Så att jag kan bli en rockstjärna. Nu har jag ju jackan.
Det är ju precis så här det börjar. Med en oskyldig liten jacka. Snart klär hon sig bara i svart och söndrigt, krigsmålar sig blek och klottar med svart kajal runt ögonen och skriver knaggliga dikter om hur tungt hon har det med en mamma som bara stirrar in i datorskärmens ljus. Jag gick fort och köpte en t-shirt med någon äcklig tigerbild på, som hon tyckte var fin. Bara liksom för att bromsa in den grymma realiteten att också min tös en dag kommer att vara en hetsig tonåring. Man har det ju tyvärr i färskt minne, hurdan man själv var.