knagglig början.

Jag kan inte ens kalla mig för skrivbordslåde-skribent. Enda gångerna jag författat något längre än ett blogginlägg har varit för att få obligatoriska studiepoäng. I dag har jag dock tagit mig i kragen, för min fantasi är det tillsvidare inget fel på. Tror jag åtminstone. Så jag skrev och skrev och skrev. Sedan hände något och hela programmet stängdes av. Dit for den texten. Och jag harmas. Det kunde ju ha varit början till något läsvärt. Vem vet? Allt putsväck. Och när jag skriver allt, så tror ni att det handlar om flera sidor. Egentligen handlar det väl mer om tjugo meningar. Högst trettio. Men det stör ju. För inledningen är svårast, har jag hört. Och sedan är jag en sådan där paranoid typ som börjar fundera på om detta är ett tecken på att jag inte skall skriva. Så länge jag inte skriver har jag ju mina stora författarfantasier kvar. Nej, det är väl bara att försöka igen. Hittills har den skoningslösa realiteten inte tagit kål på mig, så det gör den knappast nu heller. Och så håller vi tummarna på att min heliga skrift inte blir ett enda flum. För nog tär det ju på en i längden, att gång på gång bli besviken.