hissresan.

Aldrig har jag känt mig så förkastlig som nyss i företagshälsovårdscentralens hiss. Trots att hissen var fullproppad med mer eller mindre sjuka individer, fick jag blickar av rädsla och avsky när jag stämde upp i en slemmig hostattack. Ursäkta detaljerna, men det bara sprutade slem hur jag än försökte hålla armen framför munnen. När jag efter en stund tänkte behålla min integritet och artigt be om ursäkt för spridningen av smittoämnen, fick jag någonslags andningsnöd och fräste ut en snorbubbla ur näsan. Ingen näsduk hade jag heller så jag fick stå där med mitt snoriga anlete och försöka se likgiltig ut, medan jag inombords långsamt förintades av skam. Åtminstone tror ju läkarna på att jag är sjuk, när jag kom utstapplandes med grönt slem rinnande längs ansiktet. Men små motgångar sägs ju göra en stark. Eller hur det nu var.