Här på Östra Strandgatan brukar mor och dotter ta sig tid för en liten pratstund, efter kvällsagan. Denna kväll halkade vi in på ämnet förälskelse. För alla oinsatta kan jag deklarera att det hör till utvecklingen att en fem-sexåring upplever stormiga förälskelser. Dessa känslostormar har i denna lilla familj pågått i över ett halvår. Endast objektet för denna brutala beundran byts ut med jämna mellanrum, känslorna är dessvärre alltid lika hetsiga. Ungefär så här lät vårt intellektuella samtal:
Jag: Men hur vet du att du är kär? Hur känns det?
Hon: Man måste se den man är kär i, för att förstå att man är kär på riktigt. När jag ser A blir jag varm inuti och jag kan bara tänka på att; jag vill till honom, jag vill till honom, jag vill till honom.
Jag: Och vad gör du då ifall du får fara till honom?
Hon: Då gifter vi oss såklart!
Ja ni, inga krusiduller här inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar