gastronomi.

För att få i mig lite fler (ja, du läste rätt: flera som i mera) kalorier, köpte jag en påse blandade nötter som jag hade tänkt strö över min delikata kycklingsallad, vilken jag så innerligt planerat att tillreda i skymningen. 300gram blandade nötter senare har jag ett väldigt magknip medan både kycklingen och salladen ännu står en dag närmare förruttnelsen, i det annars så tomma kylskåpet. Mitt hopp om att en dag få uppleva högre kokkonst i detta hushåll börjar så småningom falna. Eller kokkonst överlag, till att börja med.

det finns en mening med allt.

Tack vare flera tråkiga människors elaka ord och ett par fega människors sjuka handlingar, orkar jag med de allra sista minuterna på träningen. Det är nämligen Er jag tänker på i den stunden jag annars skulle ge upp. Jag skall allt visa er, tänker jag. Bajsbyxor.

fågelfjä.

En fågel med hängande hjärtan har flyttat in till Isabels fönster. Och som vanligt tycker jag att den egengjorda mobilen är av konstnärlig särklass. Lite konstigt då jag smygäcklas av duvor och bevingade djur i vanliga fall. Som tur kan man skylla alla sina egendomlígheter på det välsignade moderskapet. De gör en lite knäppa, de där ungarna.

för- och nackdelar.

Det finns tusentals goda sidor med att ha slutat röka. Tusentals. Så finns det sämre sidor också, som ingen såklart vill nämna. Som till exempel den här arma rastlösheten. Den har fått mig att skrubba kakelfogar i dag. Säg mig, vem skrubbar kakelfog en söndagskväll? Vem? Och hur stor vits är det överlag att skrubba fogar, det är väl ingen som kommer och säger: oj men Lina vad sanitetsutrymmets kakelfogar skiner och blänker hos dig.
Och såklart är det är väldigt trevligt med förbättrat smaksinne men luktsinnet kunde gärna förblivit defekt. Inte så behagligt med alla dessa lukter som man endast anat innan. Ta till exempel lite överfull roskislukt, kisslukt vid busshållplatser och dåliga andedräktar som tydligen en hel del människor ovetandes går och pustar en i fejset med. Jag som innan aldrig varit värst känslig, åtnjuter kräkreflexer var och varannan minut.
Sedan så lär det också ta en stund innan man utger en lyster som värsta fräscha blomknoppsprimadonnan. Om vi säger så här, min lekamen idkar någonslags rengöring-av-kroppen-från-alla-kemikalier process. Jag har en äng av nippror i hela pannan och på min solbrända bringa. Som ett litet rött hav som jag varje morgon måste försöka orka täcka med smink. Jag får nippran av nippror.

Men annars är jag väldigt nöjd och belåten.

tandem.

När jag fyller de sofistikerade trettio och Isabel blir en, förhoppningsvis flitig andraklassist, skall vi cykla till skola och jobb på en sådan här. Vilket drömåk!

Fast det förstås, den som sitter där bak på mojängen, får vara beredd på att stirra in i en rumpa, som förstör den vackra vyn. Tror inte att den skulle vara så mäkta populär, den där sadeln bakom.

känslan.

Ni vet den där känslan man får när man druckit ett par glas, då världen blir mysig och man själv också mittiallt förvandlas till relativt hot stuff. Jag fick för mig att jag skulle fotografera mig när jag upplever detta. Sagt och gjort, klockan ett på natten, när jag kom hem från en rolig kväll tog jag fram kameran. Jag tror att jag skall glädjas över att fotografiet blev så här suddigt.

tvärtom.

När allt borde vara frid och fröjd kan jag bli riktigt skitsur och gå och irritera mig på oväsentligheter.

Men det underliga är, att när jag vaknar av att jag ramlar i golvet med mitt stripiga hår, filterpåsarna är slut och brödrosten bränner mina bröd (Det är alltid fel på brödrosten - aldrig fel på dig!) så är jag lugn som en filbunke. Till på köpet började det regna just och jag tänker rofyllt att nu blir ju i allafall min cykel ren.

Ja, jag säger då bara det: Kvinnans humör - ett mysterium.

grannarna mittemot.

Detta hus ser jag varje dag från mitt fönster. Vetskapen att endast ett stenkast från mig, finns lägenheter med enorm takhöjd, golv som INTE är utav klibbig plast, balkonger som är rymliga etc. gör så att jag känner ett litet "där-vill-jag-bo" begär. Från och med 1.6 får man hyra lägenheten. Lite dyr hyra för en ensamstående moder dock.

Jag har alltså tre dagar på mig att hitta en man som jag kan lura till samboendeskap.

Kanske jag skulle börja med att ta en dusch.

Eller så glömmer jag duschen och lämnar in mitt livs första Lotto kupong.

Svåra val i livet.

Hur var det nu igen med sannolikhetsläran?

alla är dumma när jag är sur.

Jag är så vresig, bitter, sur och trött på allt och alla. Helt utan orsak. Därför skall jag ta mina spinkiga lår och springa som tusan. Eller ok, jag blir jättenöjd om jag orkar 5km. Och det pruttiga minen skall jag också lämna nånstans i Pikisaari, hade jag tänkt. Om några timmar blir det socialt umgänge, och då vill jag inte se ut som om jag går omkring och bär på en mördarblick.

EDIT: 9km senare sitter jag här och äter pasta och är så fridfull tillsinnes att jag själv blir lite orolig.

dagens paparazzi.

Inte undra på att hon hellre tillbringar sin dyrbara fritid med sina kompisar, när hon har en mor som gluttar fram bakom halvt vissnande palmer med kameran i högsta hugg.

fitball och buddha.

Jag som igår lite hånfullt förklarade för kompisen om hur slött tempo det är på sådana där fitball timmar, är så styv i kroppen i dag att jag liknar en robot. Knyckigt värre. Och fråga inte hur det ser ut när jag sätter mig. Jag blir tvungen att drösa ner den där sista sträckan före sittytan når min stjärt, så att att inte mina lår skall brinna upp av smärta.

Jag säger som Buddha. Aldrig går effekten av en handling förlorad.

Och nästa gång hånler jag inte, när jag står där med jättebollen i min famn och svajar i takt med musiken.

en grå förmiddag.

Min enda lediga dag denna vecka. Det är +10 grader och murket. Dottern idkar vårutflykt på dagis, som hon valde att gå på istället för att ruttna bort med mig. Mycket roligare med korv och saft än en hängig mamma. Jag har precis hängt upp en tavla med överblivet presentpapper från julen. Fabulöst. Tror jag tar mig in till stan en sväng innan jag återigen skall traska iväg till gymet för att svettas ihjäl. Jag vet, jag vet, livet vinner. Måste bara få i mig tre stora koppar kaffe först, innan jag inser det härliga i tillvaron. Jag är ju faktiskt ledig.

ett tips.

Ät inte en sallad som innehåller rå rödlök, innan du går på fitball timme. Det blir svårt att koncentrera sig på det väsentliga.

den smygande fotografen.

Jag tenderar att hitta överraskningar i mina skåp när jag städar dem. Saker vars existens fallit i glömska. För någon vecka sedan hittade jag en oöppnad jägermeisterflaska i klädskåpet och häromdagen hittade jag en telezoom lins (eller vad det nu heter) till min kamera. Jag började omedelbart smygfota.

Huu, jag är så störande ibland att jag irriterar mig själv.

kornigt.

Dagens fråga lyder: är dessa skor helt okej, snygga eller bara tant-töntiga. Jag kan inte bestämma mig. Och kom ihåg att det är skorna ni skall glo på, inte mitt nät av utbuktande blodådrår på foten.

singel.

Ibland funderar jag på hur jag, som ändå är en relativt trevlig prick, ännu driver omkring allena, utan en behaglig man vid min sida. Sedan ser jag bilder som denna, och har full förståelse över mitt singelskap.

Och när jag tänker efter så är jag rätt nöjd. Jag har ju sällskap av denna gladlynta pingla.

xycling.

Min t-shirt var redan blöt av ansträngning, jag flåsade högre än alla de andra hurtbullarna tillsammans och jag tänkte att som tur har nog snart halva tiden gått, när jag hörde hur instruktören skrek i sin mikrofon: Så där ja, det var uppvärmningen. Nu ska vi börja svettas.

Sedan minns jag inte så mycket mer.

Bara att jag tänkte att jag aldrig skall börja röka igen.

Flås.

kontraster.

Det tar inte länge att hänga upp lite kontrastfärg till den ljusa vackra tillvaron. Muntert svarta och somriga panelgardiner.


Samt en tavla som heter något så värmande som "Snöstormen".


Min dotter bidrog med att rada upp en massa minileksaker på vårt soffbord. Ni vet, de där som är jättesköna att stiga på en tidig måndagsmorgon.

gymet.

Imorgon är jag officiellt medlem i ett gym och jag inleder således min karriär som fitnessbrud måndagen den 23 klockan 19. Jag börjar försiktigt med något som heter easy xycling, utav två orsaker. Ett: Man kan inte snubbla i sina fötter när man cyklar. Två: Jag utövat denna cyklingsform förut också. Den senare orsaken gav mig dock inte så mycket mod, när jag i efterhand räknade ut att det var för över tio år sedan jag gick på cyklingen. Men å andra sidan, händer det något pinsamt så har jag ju åtminstone något att skriva om på bloggen.

frågestunden.

Funkar det med mörkläggningsgardiner och hur får man myror att hållas utomhus?

kräftan.

Ni vet det där som man alltid gör, efter att man varit i solen de första varma dagarna. Man går och speglar sig för att kontrollera sin solbränna längs med kvällen, ivrig över att se hur mycket färg man fått. Jag har passerat det stadiet. För ungefär en timme sedan hajade jag, att jag nära på bränt sönder huden. Jag är flammande röd och det blir bara värre. Jag som aldrig bränner mig, utan sakta men säkert bygger upp en naturligt gyllenebrun färg sådär passligt till midsommar. Pepparkaka blir det aldrig av mig. Men inte heller brukar det bli skållad tomat. Snart täcks jag inte vistas bland folket. Småbarn kommer att skrika av skräck, när de ser min rödvitrandiga lekamen.

utomhusbadet.

Att med abstinensåkommor ligga på en filt och svettas medan ett barnbassängskaos råder omkring en, är ungefär lika behagligt som för en nålfobiker att pröva en spikmatta. Men nu har jag i allafall fått lite färg. Och med mitt svidande skinn och mina onda öron skall jag härmed ta kål på lite klyftpotatis.

morgonmålet.

De tre påföljande dagarna har jag ledigt. Det firade vi med lite frukost på balkongen i arla morgonstund.

På grund av att grönskan slagit ut, har vi färre grannar som kan kika in på oss.

Hunden Bolt fick också vara med på ett hörn.

Morgonmålets höjdpunkt är när jag häver i mig multivitaminer i form av brus. Jag har väldigt konstiga grimaser, har jag hört.

Här tänkte jag först skriva "bevis på att min balkong har prunkande grönska", men det är väl lite att ta i. På rätt väg är det i allafall.

efter jobbet...

...tog vi vårt pick och pack och grillade oss på stranden. Eller Isabel lekte mest säl i havet medan jag envist försökte ligga stilla. Efter två timmar gav vi upp. Isabel fick nog mer färg än mig, med sina blåfrusna läppar.

otrygg.

Det första jag såg imorse när jag öppnade min ögonlock, var en fräck liten myra som kröp över min handled. När jag halvt hysteriskt hoppade ut på balkongen för att kräket inte skulle förbli en inneboende, märkte jag att jag sovit med balkongsdörren öppen. Nu känner jag mig inte längre trygg i mitt egna hem.

vårfesten.

Igår kväll var det vårfest. Trädet på gården passade på att blomma.

Det var den sista vårfesten som ett kommunalt daghemsbarn.

Isabel passade på att dansa extra frikostigt. Som den randiga fjäril hon var.

Jag brukar låta Isabel få välja sina egna festkläder. Låter kanske löjligt, men det är ju säkert roligare om barnet själv tycker denne är finklädd på sin egna fest. Ibland har det såklart varit mindre vackra helheter. Nu blev det riktigt lyckat med: Randig tunika, guldglittriga leggins och sneakers med guldhjärtan som kronade verket.

Efteråt blev det glass på gården. Och sedan det sedvanliga yrandet.

När vi cyklade hemåt i den varma kvällen, insåg jag att man säkert kunde bo på fulare ställen också.

burret.

Dagens lärdom: Tvätta inte håret 30 minuter förrän du skall på dagisets vårfest. Det kan hända att du förväxlas med en mops.

beslutet.

Hade inte tänkt basunera ut att jag slutat röka. Men nu gör jag det ändå. Blev trött på att lukta pyton, har harmats över att jag någonsin började röka igen (efter lång paus p.g.a. graviditet och amning) och vill inte föregå som skitexempel åt Isabel. Bara lite över ett dygn har gått och jag är inte det minsta sugen trots huvudvärk och allmänt darr. Så nu måste alla fem läsare låtsas att ni bryr er. Hurra för mig!

onsdagmorgon klockan sju.

Så här på morgonkvisten kan jag inte låta bli att fundera på, hur i all världen jag skall göra för att mina bilder skall visas i större storlek. Som det är nu, ser det lite plottrigt ut. Anyone?

blåvit.

Igår kväll har jag tydligen börjat på detta inlägg, men somnat mitt i nedladdningen av bild. Jag har också glömt bort vad jag velat säga er med bilden på dessa nyinköpta kläder för dotter och mor. Kanske... så här kommer vi att gå klädda i sommar..? Svårt att veta vad man velat säga, då man helt enkelt inte minns.

insynsskydd.

Fortsätter bladen på träden utanför våra fönster, att växa i sådan här superfart, betyder det att jag inom nära framtid kan ströva omkring halvnaken i mitt eget hem, utan att skämmas ögonen ur mig varje gång jag möter någon granne.

Ifall någon undrar vad jag svamlar om så läs det här inlägget. Punkt nr 5.

mustaschen.

Man vet att man är en tvättäkta mamma när man slutar bli förvånad över saker och ting. Som t.e.x. att morsdagsärterna mittiallt pryds av ett par pappersmustascher.

appropå konstverk.

Häromdagen blev jag avbildad. I pepparkaksdeg såklart. Och nej jag är ingen sugga, överlopps bollarna på min fina kropp är faktiskt knappar. Förövrigt är håret skrämmande likt orginalet.

curlingförälder.

För inte så länge sedan skrevs det mycket om curlingföräldrar dvs. föräldrar som "sopar vägen" framför sina barn. Jag kände mig lite som en sådan där curlingförälder när vi, tidigare i afton, sådde kryddor och örter i vår balkongslåda. Jag lät nämligen Isabel så en remsa med överblivna påskgräsfrön. Så att hon inte skulle bli så besviken när resten av grönskan lyser med sin frånvaro.

förövrigt.

Jag vill byta namn på min blogg. Jag skrev bara "Karolina" då när jag började och hade tänkt byta rubriken efterhand, när jag kommit på något bättre. Det var tre månader sedan. Känns lite egotrippat att det första man ser är lysande KAROLINA i orangefärgade megabokstäver. Har någon förslag?

EDIT: Nej, jag gissa det.

arbetets fröjder.

Det bästa (och kanske det enda som är bra) med att jobba både på lördag och söndag är att man inte behöver uppleva måndagsangst. Medan ni andra känner ångesten komma krypande p.g.a den långa arbetsveckan framför er, kan jag bara slappna av, för denna dag känns som vilken vardag som helst. Eller så försöker jag bara finna tröst i det facto att medan de flesta fått sig ett gyllenebrunt skinn under veckoslutet, har jag slitigt som en myra inomhus och ser således ännu ut som ett blekt spöke. Dessutom har jag fula shorts.

inget att komma med.

Jag tror att hettan har gjort sitt, känns som om de sista fungerande hjärncellerna har smultit bort. Med min förintade tomma hjärna kan jag således bara sitta på balkongen och försöka läsa en bok. Ha en bra lördag!

några timmar i solen.

ledig fredag.

Äntligen kan också vi njuta av solen och värmen. Dottern har återhämtat sig och picnic planeras in. Återkommer senare med ett bildhav. Nu då jag skrev så här kommer jag säkert bara att ta ett foto, som kommer att vara riktigt dåligt.

knagglig början.

Jag kan inte ens kalla mig för skrivbordslåde-skribent. Enda gångerna jag författat något längre än ett blogginlägg har varit för att få obligatoriska studiepoäng. I dag har jag dock tagit mig i kragen, för min fantasi är det tillsvidare inget fel på. Tror jag åtminstone. Så jag skrev och skrev och skrev. Sedan hände något och hela programmet stängdes av. Dit for den texten. Och jag harmas. Det kunde ju ha varit början till något läsvärt. Vem vet? Allt putsväck. Och när jag skriver allt, så tror ni att det handlar om flera sidor. Egentligen handlar det väl mer om tjugo meningar. Högst trettio. Men det stör ju. För inledningen är svårast, har jag hört. Och sedan är jag en sådan där paranoid typ som börjar fundera på om detta är ett tecken på att jag inte skall skriva. Så länge jag inte skriver har jag ju mina stora författarfantasier kvar. Nej, det är väl bara att försöka igen. Hittills har den skoningslösa realiteten inte tagit kål på mig, så det gör den knappast nu heller. Och så håller vi tummarna på att min heliga skrift inte blir ett enda flum. För nog tär det ju på en i längden, att gång på gång bli besviken.

ett bevis på tapperhet.

Jag är inte så sjuk, jag är bara lite yr i huvudet, sa hon. Sedan slockade hon som ett X på min säng. Det var för snart tre timmar sedan. I sju timmar före det spydde hon så många gånger att jag tappade räkningen. Dessutom har hon inte gnällt en endaste gång, trots att det ibland lät som hon höll på att kvävas. En endaste gång tittade hon ut genom fönstret på det vackra vädret och sade: Om jag ändå vore frisk. Inget annat. Inte ens ett litet "Jag mår illa".

Känns smått pinsamt att jag klagat över lite snor häromdagen. Vuxna kvinnan.

det femtioelfte försöket.

Nu får det lov att duga. Ramarna hänger är ju nästan rakt.

äsch.

Istället för att befinna oss på barnkalas i Helsingfors har vi spyttkalas i Åbo. Jag har turen att (ännu) inte behövt delta i det sistnämnda kalaset. Istället tvättar jag nattlinnen, lakan, handdukar, dynor, täcken och t.o.m. en matta. Nåvars, en form av vårstädning är det här ju också.

en särpräglad eftermiddag.

Inte heller idag, var dagen som jag tvättade mina fönster. Men jag åt åtminstone en glass. Är så konstigt funtad att jag egentligen tycker lika lite om glass, som jag tycker om att tvätta fönster. Så nu har jag åtminstone gjort någonting avvikande från de regelbundna vardagsaktiviteterna.

jackan.

Nästan i ett år har jag fått höra hur hela världen skulle vara en bättre plats att leva i, ifall ungen skulle få en läderjacka. Ikväll köpte jag en. Hon tackade mig tusen gånger om och konstaterade sedan: Ja, då måste jag bara vänta på att bli teini då. Så att jag kan bli en rockstjärna. Nu har jag ju jackan.
Det är ju precis så här det börjar. Med en oskyldig liten jacka. Snart klär hon sig bara i svart och söndrigt, krigsmålar sig blek och klottar med svart kajal runt ögonen och skriver knaggliga dikter om hur tungt hon har det med en mamma som bara stirrar in i datorskärmens ljus. Jag gick fort och köpte en t-shirt med någon äcklig tigerbild på, som hon tyckte var fin. Bara liksom för att bromsa in den grymma realiteten att också min tös en dag kommer att vara en hetsig tonåring. Man har det ju tyvärr i färskt minne, hurdan man själv var.

sedvanligt.

Precis som det i andra barnfamiljer tjuras över att vuxna får se på tv efter att barnen gått och lagt sig, får jag ofta höra hur orättvist det är att jag får bänka mig framför datorn varje kväll. Eftersom jag in i det yttersta försöker föregå med gott exempel och förmanar att det inte är bra för hälsan att stirra på en skärm i flera timmar har jag börjat smygsurfa på tidiga mornar. Det är inte lätt det här. Föräldraskapet.

gårdagen.

Igår hade vi så mycket program så jag bestämde mig, direkt på morgonen, att inte stressa utan istället idka positiv attityd för att inte gå under. Det gick väldigt bra faktiskt, var inte alls stressad och hölls i positiva tankebanor hela dagen, även om det första jag fick höra när jag kom till jobbet var om hur olycklig jag ser ut. Det är ganska typiskt. När man för en gång skull riktigt koncentrerar sig på att vara gynnsamt inställd ser man, i andras ögon, ut som en förtvivlad olycksbringare.

självklar kärlek.

Här på Östra Strandgatan brukar mor och dotter ta sig tid för en liten pratstund, efter kvällsagan. Denna kväll halkade vi in på ämnet förälskelse. För alla oinsatta kan jag deklarera att det hör till utvecklingen att en fem-sexåring upplever stormiga förälskelser. Dessa känslostormar har i denna lilla familj pågått i över ett halvår. Endast objektet för denna brutala beundran byts ut med jämna mellanrum, känslorna är dessvärre alltid lika hetsiga. Ungefär så här lät vårt intellektuella samtal:

Jag: Men hur vet du att du är kär? Hur känns det?
Hon: Man måste se den man är kär i, för att förstå att man är kär på riktigt. När jag ser A blir jag varm inuti och jag kan bara tänka på att; jag vill till honom, jag vill till honom, jag vill till honom.
Jag: Och vad gör du då ifall du får fara till honom?
Hon: Då gifter vi oss såklart!

Ja ni, inga krusiduller här inte.

det obligatoriska morsdagsinlägget.

Denna fina kruka med ärter fick jag som morsdagpresent. Fick lov att tjuvöppna den på torsdag innan dottern pös iväg. Missa inte glasspinnefjärilen som dekorerar hela härligheten och är jättesuperfin och underbar. Nu åker jag in till stan och jobbar lite. Som tur kommer Ålandsresenären hem i kväll så jag får avsluta denna morsdag i lite festligare sällskap. Trevlig Morsdag till er alla som känner er träffade!

de slitsamma stereotyperna.

Sitter på en massa (ot)roliga historier som går under kategorin: Hänt på Hotellet. Men ser man på, då kommer den välsignade -eller i detta fall den förhatliga- tystnadsplikten emot. Således får vi nöja oss med en lite mindre intressant historia som varken behandlar kändisar eller allmänna pinsamheter. Ett fenomen som behandlar den stereotypiska finska mannen på hotell.

När två finska män skall sova i ett hotellrum sker så gott som alltid påföljande ritual. Männen drar sina sängar så långt det bara går ifrån varandra. Minst två meter. Sedan lägger de för säkerhets skull ett nattduksbord mellan sängarna. För de värsta hc-karlarna räcker inte tvåmetersmellanrummet och det fisiga minibordet, utan de trycker två bord, lite väskor och gärna en stol mellan sängarna. Så att inte en enda kotte skulle få för sig att ifrågasätta deras avsikter. Det kan ju hända att det är sällsynt i någons ögon att två vuxna män delar hotellrum. Nå, man gör väl som man tycker. Men det som jag tycker är komiskt är vad som händer näst. Jo ser ni, dessa bevisligen ytterst heterosexuella grabbar börjar pimpla i sig sprit eller åtminstone lite hederlig kalja. Och då ska det badas bastu, dunkas i ryggen och helst leka lite nudist ända ut i hotellgångarna. Det fjärtas och kramas oavsett klädsel eller intensitet på svett eller andra substanser. Råkar det dessutom komma en trött liten städerska så skall man försöka antasta denna också. Det hör till dessa stereotypers plikter. Nåvars, påföljande morgon har ingendera gubbe sovit i sin egen säng, en har slocknat i duschen ätandes på sin kebabrulle medan den andre varit på villovägar. Och när klockan slår tolv lämnas hotellrummet, åter en gång med de obligatoriska förlägna dagen-efter blickarna. De riktigt modiga mumlar ut ett "Tack" när de passerar personal. Och kvar för städerskan blir då detta ommöblerade rum med tusenkilostunga orörda sängar, lampor, sladdar som skall pluggas in, bord och stolar som måste flyttas tillbaka till sina sedvanliga platser. Bara för att absolut ingen skulle förmoda att dessa två finska män var något annat än två semestrande kamrater. Som ni förstår så blir det smått slitsamt i längden.

Någon gång skall jag ännu behandla ämnet om de stereotypiska väninnekvinnorna på hotell. Inga lätta typer att handskas med, de heller. Men det är en helt annan historia.

tidsbrist.

Min pulserande bloggarådra har störts av tre saker. Trötthet, jobb och chokladsug. Sov onormalt mycket igår och dagens arbetstur är avklarad så nu är det bara chokladen i närbutiken som skall hämtas. Men sedan, sedan skall jag bombadera er med inlägg.

förbjuden njutning.

Min dotter befinner sig på Åland för tillfället. Och jag vet att jag inte borde, kommer att ångra mig när jag ligger vaken in på småtimmarna, men jag tänker ta mig friheten att ta en liten tupplur. Tycker det är mer njutbart att sova på dagen än på natten, kanske för att det är smått förbjudet. Godnatt.

en liten fråga igen.

Ni vet det där tillståndet då man ätit sig passligt mätt på mat och får det lilla sötsuget efter kanske en rad choklad eller dylikt gott. Varför i hela fridens namn försöker man ignorera det lilla sötsuget och börjar, istället för att äta några fjuttiga små bitar choklad, skiva äppelbitar, tråtta i sig torra russin eller pimpla i sig vindruvor? Resultatet är ju alltid det samma. Man blir bara övermätt och vill ändå, ett halvt kilo frukter och torra digestive kex senare, ha den där himmelska chokladen.

fåfängan.

En äldre herreman yttrade sig om min skönhet på ett mycket belevat sätt. Jag skäms lite att erkänna att jag sög i mig smickret. Men eftersom det kom på ett så gentelmanaktigt plan, kunde jag ju inget annat göra än att tacka och ta emot. Hann redan dansa en liten "damn, jag är snygg dans!" i min lilla hjärna när jag hörde hur samma gentleman använde sig av precis samma ord åt någon bakom mig. Det drog ju ner på min "idag-är-jag-tjusigaste-i-världen"fiilis rejält, så jag var illa tvungen att vända mig om för att se vem som har den äran att få lika uppiggande ord. Och det var en HUND! Den där arma gubben överröste en hund med samma välvalda ord han sekunden innan riktat åt mig. Nu känner jag mig ytterst billig och grundlurad. Såna där gubbar borde låsas in.

fotobloggen.

En tid funderade jag på att, istället för att uttrycka mig i skrift, koncentrera mig mer på fotografierna i detta svammel av historier som även kallas blogg. När jag bläddrar igenom fotografierna jag tagit de senaste dagarna och den intressantaste bilden föreställer en kaffekokare, förstår jag att jag blir illa tvungen att slopa min brilljanta idé. Jag ser det inte liksom framför mig att någon skulle sitta framför sin laptop en ljummen kväll och tänka: Jaha, men nu skall vi se vad Karolina fotat i dag då, igår var det ju så spännande att se bilden på den svettiga strumpan.
Nej, nu tror jag att jag tar mig an Siv Hellgrens tips om att bota förkylning med att gå på en promenad. Om ni inte hör av mig har jag antagligen somnat på någon parkbänk när jag ämnat ta mig en vilopaus från traskandet.

EDIT: Jag hann aldrig ut. Jag somnade på sängen och var medvetslös i 90minuter. Nu är jag så seg så att godiset i närbutiken (som jag ser från mitt köksfönster) till och med känns som en avlägsen dröm.

mamman i skinnbyxor.

Nyss hemkommen från besöksdag vid förskolan. Tänker inte bli sentimental, trots att jag måste medge att jag förundras över hur fort tiden går. Dock kunde jag kanske ha valt en bättre utstyrsel än mina läderlappenbrallor och högklackade kängor. Fast å andra sidan var jag ju redan som en oinvigd bland de, tio till femton år äldre föräldrarna.

Det var då det slog mig, att ju äldre ens barn blir, desto mindre konstigheter och åsikter får man höra. Det liksom accepteras att man är ung mamma (egentligen är jag inte så ung, råkar bara se yngre ut än mina 27år) när man klarat av att uppfostra en riktig hederlig jänta ända upp till skolåldern. Annat var det när man själv var 22 (såg ut som 15) och hade en baby med temperament. Skrek ungen p.g.a magont så var det jag som var ung och dum och gjorde fel. Så ni alla tanter och gummor som kommit fram till mig på stan och spytt ut era spydigheter; flickan har utvecklas enligt normen med en godisdag i veckan, utomhusvistelse idkas i flera timmar varje dag och så tycker hon om att rita.

Och vad det gäller mig så tänker jag nog ännu forsätta att gå omkring i mina tights och högklackade skor. Lika välutvecklade modersinstikter har jag för det. Utseendet bedrar. I allafall i mitt fall.

lektyr.

Medan ni andra trugar igenom er högklassig litteratur á la finlandiapristagare, botar jag min okunnighet ikväll med att bläddra igenom boken: Alla tiders huskurer av Siv Hellgren. Från typ 80-talet. Jag har redan lärt mig att man skall undvika närmare ömhetsbetygelser mot förkylda personer (så överraskande!) och om man själv råkar vara typen med förkylning, skall man varken överstressa eller äta för mycket. Helst skall man gå på många promenader. Jag undrar, vem orkar gå på promenad när huvudet är fullt av snor och det svindlar så fort man rör på påkarna? Dessutom har jag tryckt i mig fem (okej, kanske sju) muffins idag, så det där med att inte äta mycket klarade jag heller inte av. Äh, lika bra att sluta läsa och drypa i självömkan istället, när det för en gångs skull är tillåtet. För visst får man tycka ens lite synd om sig själv när man är sjuk?

hissresan.

Aldrig har jag känt mig så förkastlig som nyss i företagshälsovårdscentralens hiss. Trots att hissen var fullproppad med mer eller mindre sjuka individer, fick jag blickar av rädsla och avsky när jag stämde upp i en slemmig hostattack. Ursäkta detaljerna, men det bara sprutade slem hur jag än försökte hålla armen framför munnen. När jag efter en stund tänkte behålla min integritet och artigt be om ursäkt för spridningen av smittoämnen, fick jag någonslags andningsnöd och fräste ut en snorbubbla ur näsan. Ingen näsduk hade jag heller så jag fick stå där med mitt snoriga anlete och försöka se likgiltig ut, medan jag inombords långsamt förintades av skam. Åtminstone tror ju läkarna på att jag är sjuk, när jag kom utstapplandes med grönt slem rinnande längs ansiktet. Men små motgångar sägs ju göra en stark. Eller hur det nu var.

det ett barnöga ser.

Mamma, det är så fina mönster, säger hon. Och ber om att få låna kameran. Sedan tar hon ett foto här och ett foto där. Klickar lite åt alla möjliga håll. Det är klart många fotografier blir suddiga, sneda eller oigenkännbara. Men när resultatet är som bilderna ovan, har jag svårt att komma ihåg att hon inte hunnit fylla sex än.

en rutigklädd räddning.

Det bästa som kan hända en krasslig ensamstående förälder efter en tung arbetsdag, är att man får besök. Och att visitören dessutom erbjuder sig att gå till butiken, laga utsökt mat (aningen sällsynt i detta hushåll) och baka dumlemuffins med sin pigga friska dotter är nästan för bra för att vara sant. Allt medan den halvgnälliga lama modern degar i soffan bredvid. Så skönt att få vila när man känner sig som en överkörd bisamråtta. Tacksamt värre.

att harkla i sig föda.

Jag är hungrig som en varg men kan inte äta normalt. Antingen får jag enorma hostattacker mitt i tuggandet eller så känns det som om jag sväljer taggtråd istället för potatis. I min ljuva ungdom kunde jag skryta med att jag hemskt sällan var sjuk. Det kan jag tydligen inte längre med tre förkylningar inom loppet av ett halvår. Just nu känns det trist att åldras.

en oslipad diamant i ett nötskal.

Ikväll tjusade vi upp vårt humör med lite kvinnlig fåfänga. Fotbad, bubbelbad, ansiktsmask och
gurkor på ögonen. Allt var väldans avslappnande tills jag fick för mig att göra manikyr á la France. Jag och nagellack kommer sällan överrens. Jag och fransk manikyr slutar alltid i katastrof. Ikväll var inget undantag. Min manikyr såg ut som om en fiskmås skulle ha strittat ut en skrämselprutt över mina händer. Nu har jag huvudvärk av ångorna från nagellackborttagningsmedlet som jag febrilt gnidit över mina svullna nagelband. Behagligt. Men jag tröstar mig med att jag åtminstone har silkeslena fotsulor. Som om någon skulle märka dem.

EDIT: Rubriken hänvisar alltså icke till bilden av den gurkbeklädde dottern, utan till mig, den flamsiga skribenten.

meningen med livet.

Ni vet de där perioderna man går omkring och funderar på vad meningen med livet är. Ibland bara för korta ögonblick, ibland flere veckor i sträck. Jag är inne i en sådan fas just nu. Det enda jag har kommit fram till är, att under tiden jag går omkring och funderar på livets mening är det också skönt att kunna glömma bort det ibland. Att för en stund bara sitta och rita fula elefanter med sin dotter. Och kanske just dessa små stunder som kommer och går, är själva meningen med livet?

enstöringen.

Det blev visst en liten paus från bloggandet. Jag skulle vilja skriva att det var för att jag festade loss i dagarna tre, blev bjuden på en överraskningsresa eller helt enkelt för att jag inte hunnit skriva om mitt makalöst händelserika singelliv. I verkligheten har jag det senaste dygnet tagit igen lite sömn. Ja, det är det enda nämnvärda jag gjort det senaste dygnet. Sovit.