För någon vecka sedan när jag och en bekant diskuterade livet, sa jag något i stil med att jag kände mig mer harmonisk än på flera år. Det enda jag konstant är missnöjd med är mitt sätt att driva in pengar på. Tycker att mitt jobb är otroligt enformigt. Bland annat. Min samtalspartner förstod det där med jobbet, men hånade mig när jag nämnde mina stunder av inre balans. I måndags diskuterade jag med en annan kompis över en kopp kaffe. En snutt av samtalet lät ungefär så här:
Jag: Jag hör ju alltså till majoriteten som lever i den naiva tron att man kunde skriva en fin bok. Men man måste ju förgylla sin story med nåt intressant, så att någon skall orka plöja igenom det man författat.
Kompisen: Men ta händelser ur ditt liv. Det har ju varit ganska...öh... händelserikt.
Jag: Mmm, har nog en hel del historier att förtälja.
Kompisen: Ja och så skulle titeln på boken kunna heta: När det sket sig!
Den sista meningen återföljdes av ett vulgärt skratt utan dess like (åtminstone i mina öron) medan jag stelt försökte smajla.
Jag har alltså totalt missat att en hop individer tycker att jag borde gå omkring och känna mig ermbarmlig. Men så länge man själv inte är bedrövad vareviga minut så är det väl okej att typer man omges av tycker man lever ett miserabelt liv.
5 kommentarer:
vad ska man säga... så knasigt. vem är vem som helst att värdera någon annan mänskas liv utifrån? och vad är det för detaljer man tar fasta vid och värderar då då? harmoni bygger inte på detaljer, tänker jag mig, utan på om om är hel i sig själv (tanke + känsla = samma) eller om man är splittrad i sig själv (om man tänker att "det är bra" men känner att "det är skit"). och till och med en UTELIGGARE (kliché-exempel) kan vara hel i sig själv i jämförelse med tex PRESIDENTEN. ;)
skriv en bok!
/ hanna k
Just så där tänker jag också. Klart jag kan peka ut konkreta negativa aspekter i mitt liv men de drar inte ner på hur jag känner mig i allmänhet. Det är ju ingen vits att ödsla energi på negativa saker när man känner att man är "på rätt väg". Man kan ju trots allt ändra på hela sitt liv om man så vill. Och jag jobbar på vissa förändringar. Men det gäller ju att minnas njuta av resan också, inte endast målet. (Lite kliché avslutning där också)
ja. logiskt tänkt har klichéer säkert ganska hög sanningshalt ändå, då de nu en gång ändå blev klichéer.
en av de vackraste sakerna jag läst i slutet på en bok en gång var när storyn i sig bara handlat om hur skit bokens huvudperson haft det med sin pappa, skit genom hela livet. bara skit. men så plötsligt insåg han att "de (han + pappan) hade samma hjärta, och att det var därför de lidit så mycket. och då, i och med det, kunde han "se med kärlek tillbaka på berättelsen" (dvs livet). och den kärleken kan vara jättestor, och i det skedet spelar det ingen roll om erfarenheterna man ser tillbaka på är lätta eller svåra - när de ändå lett till den bästa slutsats. förståelse, kärlek osv. ja. svårt att sammanfatta kort i ord. men stora, fina grejer.
godnatt!
/ hanna k
Lät ju intressant det där! Minns du vad boken heter?
det är bret easton ellis, samma som skrev american psycho. boken jag menar heter lunar park. den flippar ur i mitten, men orkar man hållas blir den stor sen.
Skicka en kommentar