på språng.

Det har hänt så mycket de senaste två dagarna att jag inte hunnit uppdatera bloggen. Knappt uppdatera huvudet heller. Idag har jag bland annat hämtat hem min dotter som befann sig i Helsingforstrakten hos min kära syster så att jag fick gå på fest. Det fanns ju såklart ingen lekvagn i tåget hem till åbo, men lyckligtvis var det dock ett ålderdomligt snälltåg. Det är nämligen bara på de rostiga blåa tågen som de nedslitna sätena är sådär underbart mjuka att sjunka ner i (uppskattas av allt slitet folk) och bagagehyllan uppe vid takranden har tillräckligt glesa ribbor att hänga i (uppskattas av överenergiska apor). Medvetet valde jag ett hörn i den första vagnen, där det fanns flera tomma bänkrader och där antalet deprimerade medpassagerare var minst. Tog fram en tidning, gav intrycket av att koncentrerat lösa ett korsord och låtsades att jag inte såg när Isabel lekte apa och klättrade på bänkarna. Jag var för slö för att förmana. Och egentligen är det väl inte så farligt ifall det sticker ut ett ben eller en bak i sitsraden, istället för de monokroma linjen av människohuvud, så länge barnet i fråga inte stör någon. Till er som förfärar er över min slappa barnuppfostringsmetod kan jag säga att jag givetvis såg till att hon tog av sig skorna innan klängmaratonet påbörjades, samt att mina medpassagerare som befann sig huvudsakligen i andra ändan av vagnen, troligtvis skulle ha fått ett pompöst nervsammanbrott ifall jag skulle ha tvingat dottern att endast sitta på sin plats och inte röra sig ur fläcken. Nu kunde allihop istället vara nöjda och glada över den skumpiga men spöklikt tysta hemresan.