fotografen.

Jag minns hur jag som barn nästan blev allergisk mot fotografering. Detta p.g.a att min mor var en ivrig fotograf och hon kom ofta smygande likt en paparazzi bakom någon buske när man fridfullt satt och lekte på gräsmattan eller simmade i havet. Såhär tjugo år senare är jag tacksam över albumet jag fick ta med mig när jag flyttade hemifrån. Ett album med fotografier på mig från tiden av mina första andetag till slutrakan av min gyllene barndom (i tonåren tror jag att jag gick och gömde mig när kameran plockades fram, min ungdomliga angst till ära). Jag kan inte låta bli att le åt minnet, när det nu är Isabels tur att bli irriterad på mig, då jag kommer med kameran i högsta hugg och trycker linsen bara någon centimeter från hennes fejs. Att hon ser sur, trött, arg eller rentav uttråkad ut på hälften av bilderna gör ingenting. Jag dras mer till känslan av ärlig dokumentation av livet. Det ger så mycket mer och är mer känsloladdat än fotografier på uppklädda barn vid födelsedagskalas, bröllop, dop och skolfotografering. Få se om tösen tycker likadant, sedan om tjugo år.