förberedelser.

Ikväll skall jag ansluta mig till den glada majoritet som firar valborgsmässoafton utomhus. Istället för att redan sitta i solskenet och njuta, laddar jag upp med en liten tupplur, pasta och en påse Polly godisar. Känns inte precis helfränt att man måste vila mellan varven för att orka hållas med i farten. Men som en klok dam en gång sa: Man är ung så länge man kan lära sig nya vanor och tåla motgångar.

familjestatus.

Pippi Långstrump has left the building.

besten.

Apropå husdjursdiskussioner, så har jag faktiskt en hund. Den befinner sig hos mina föräldrar i något friare landskap. Det sägs ju att hunden och dess ägare har vissa likheter. Och jag måste medge att jag känner igen mig i denna fåne till byracka. Liten men ettrig. Och så är den rädd för änder.

(Fotot är taget av min bror. Det är därför det inte är suddigt)

sysslor i natten.

Ifall man inte får sömn om nätterna kan man sysselsätta sig med att fixa sig en tavelvägg. Sedan kan man ta ett suddigt foto och trött konstatera att hälften av ramarna hänger snett. Detta lutande collage påminner mig om ett uttryck min konstskolelärare alltid sa, när man misslyckats totalt med sin målning. Den är ju väldigt personlig, sa hon uppmuntrande. Då visste man att det man fått till stånd var väldigt, väldigt fult.

tantpoäng.

Medan vissa ungdomar samlar in vuxenpoäng kammar jag hem tantpoäng, lite halvt ofrivilligt. Tantpoängsfaktorn är hög när man exempelvis häller kryddor i nyinköpta kryddburkar varefter man sorterar burkarna i logisk ordning, går omkring med sockor inomhus oavsett årstid eller placerar smörgåspålägget i en tätt förslutbar burk så att inte hela kylskåpet skall börja lukta kryddad kreatur. Till på köpet beklär jag mig till vardags i en frisyr som skulle ha skrikit tant för tio år sedan. Tur för mig att tiderna förändras. Nu kan jag låtsas att jag och min hårbula är medvetet moderna.

tortyr.

Min dagliga dusch fick ett inslag av pur smärta imorse. Jag hade glömt att jag kvällen innan skurit bort en liten skinnslamsa från fingertoppen och insåg försent, att man bör undvika all sorts kontakt med vätska efter att man fått sår på händerna. Jag är så illa medtagen av smärtan att jag inte vågar skala mandarinerna som borde ätas upp.

den levande tavlan.

Vi har en tavla på vår vägg. Först var det bara en svart rektangel. Lite nu som då, kommer vi på att klotta lite på den. I dag blev det röd färg. Vi turades om att måla för jag hittade bara en pensel. Dessutom lät vi tavlan hänga kvar på väggen under vår lilla konstsession, lättare att måla då. Få se hur länge det dröjer tills nästa gång förändrar detta verk. Och med vad. Den har nämligen blivit behandlad med bland annat krita, lim, oljefärg, annan färg och tusch. Snart börjar den väl flagna bort.

dokumentering av existens.

Håller på att rensa mina fotomappar på datorn. På samma gång passar jag på att beställa riktiga foton (ni minns, sådana som man kan peta på) till Isabels album. Fotografierna ovan, plus tiotals till, har jag valt att framkalla denna gång.

femtioelva flugor i en smäll.

Sitter på balkongen, solar, dricker kaffe, tjuväter godis, surfar på internet, får frisk luft osv. medan min dotter leker med nyfunna kompisar på gården nedanför. Kan ni fatta vilken frihet, att inte behöva sitta uttråkad på en flagnad bänk och glo på dottern som leker med andra likasinnade. Nu kan jag sitta här i min balkongsstolsborg och behöver bara svänga lite på huvudet för att se vad barnet håller på med. Ljuvligt.

hatobjekt.

Grannarna ovanför mig har slutat med det här och har istället anstiftat någonslags skrik-, dans-, och discoheavytechnoraggaetrancefjåmpigmusik-anstalt. Detta händer på regelbunden basis, minst en gång i veckan. Jag funderar på att spritt språngade naken gå och plinga på deras dörrklocka, bara för att de åtminstone då skulle tystna av skär förskräckelse, i ens några härliga sekunder.

husdjur.

Ända sedan det blev plusgrader utomhus har Isabel börjat öppna våra fönster. Jag har levt i tron att hon har för varmt och kvavt i hennes rum. I dag kom sanningen fram om den hemliga företeelsen. Jag har gjort det klart för min dotter att vi inte kommer att skaffa husdjur. Dessutom har hon tillgång till både hund och katt vartannat veckoslut. Hon har nu insett sitt djurlösa öde och öppnar därför fönster istället, i hopp om att en fågel skall flyga in i vårt hem. En fågel som hon skall få mata och tämja så att den vill sitta på hennes axel. Jag lovade att flyger det in en papegoja genom fönstret så får hon behålla den. Inga andra fäderfjän äger tillträde. Som förälder har jag lärt mig att man ibland faktiskt kan lösa tvister genom att kompromissa.

en morgonpromenad.

Förundrades över det vackra morgonljuset, invigde mina nya byxor och blåste en massa såpbubblor i morse. Nu blir det lördagsgodis.

möjligheter.

Träffade kusin Emma idag, var åratal sedan vi stötte på varandra sist. Diskuterade bland annat om liv och leverne och mitt i allt prat slog det mig att jag teoretiskt sätt inte har någonting som binder mig och Isabel att stanna kvar här i Åbo. Vad är det egentligen som stoppar mig att inte flytta, till exempelvis till lite havsutsikt? Att tjäna sitt levebröd på annat sätt och annorlunda ort går att ordna, de flesta vännerna bor redan nu långt borta och att dottern ska få träffa sin far går alltid att trixa ihop, med lite ömsesidig vilja. Egentligen är denna insikt, att jag kan välja en helt ny inriktning på mitt liv, ganska spännande. Nu gäller det bara att ta reda på vad man innerst inne drömmer om. Det var alltför länge sedan jag funderade på det.

ålderdomens väderlek.

Jag tycker mig finna ett samband med min stigande ålder och mitt förhållande till väderleken. Bland annat påföljande beteenden, har följt med mig i några år nu.

Jag har börjat följa med väderleksrapporten för att ha ett hum om de inkommande dagarnas prognoser, istället för att nonchalant kika ut genom fönstret om morgnarna.

Så fort det regnar, blåser, snöar, åskar, är soligt etc. kommenterar jag det på ett eller annat sätt. Det har kommit sig till att bli ett tvångsbeteende att anmärka på varje skiftning i vädret. Precis som om någon annan i misstag skulle kunnat ha missat det.

Ifall vädret är oangenämt blir jag sur och grinig som en gammal gubbe. Som om det skulle vara bättre att cykla till jobbet om man är sur över att det spöregnar. Lika vått är det ju ändå.

Jag har försett mig med ordentliga gummistövlar, regnrock, varma vinterkläder och -skor, sockor på hög och hela faderullan. Det enda som fattas är en sydväst. Ni vet, den där tönttiga regnhatten. Förut gick jag med ett skrynkligt pappersark över huvudet (som jag råkat hitta i handväskan) ifall det regnade och konstaterade glättigt att det nog allt blev lite fuktigt, när jag resten av dagen satt i dyngsura kläder.

grönt idag.

Prunkande miniodling på fönsterbrädet...

...en skattletarpromenad...

...och lite sallad idag.

(Åt nog en massa annat också mamma, så jag tynar inte bort!)

ljusets kraft.

Äntligen har detta härliga vårljus slutat med att göra mig innerligt trött. Således har jag fått gjort en ofantlig mängd sysslor i dag, både trevligheter men också många måsten. Hela dagen gick väldigt fort, i ett nafs nästan. Bland annat inhandlades äntligen balkongsmöblemanget. Inget extra flashigt alls. Bildbevis på balkongsmöbler á la svensson läggs upp imorgon när jag putsat och fejat klart. Tänk, nu kan man sitta och njuta på min balkong och sörpla i sig kaffe ur en kopp som man kan lägga ner på ett bord. Det goda livet har ytterligare en ny dimension.

Ja, det var väl allt jag har att komma med idag. Blivit urholkad på tankeverksamhet av allt flamsande. Tack för i dag, slut för idag.

farligt.

Har konstaterat en nackdel med att ha en snäll bror som förser mig med filmer till min laptop efter mitt behag. Det resulterar i att jag vakar in på småtimmarna, istället för att begripa att jag borde slumra sött. Arbetsdagen därpå ser jag dessutom ut som ett sömnigt spöke. Likblek och skrämmande geggig i ansiktet. Jag kallar det trötthäng, det där fysikaliska tillståndet. När både ögonlockarna och påsarna under ögonen skriker efter sömn och huden ser ut som du flygit genom askan av Eyjafjallajökull. Men åtminstone surfar jag inte runt på diverse nätshoppingsidor. Positivism är tydligen min nya hobby. Och att titta på film vid midnatt. Särdeles angenämt på en blåsig måndag.

vårstädning.

Efter att ytterligare en vecka gått i förnekelsens tecken tog jag idag itu med hallens vinterkläder. Jag rensade som en rabiat och istället för överbelamrade klädhängare pryds min hall av en hög på fyra plastpåsar och en papplåda med kläder och skor. Hälften skall till återvinning, hälften ner i källaren. Sedan kan man ju undra, hur många dagar det tar för det lilla projektet att fullföljas.

på språng.

Det har hänt så mycket de senaste två dagarna att jag inte hunnit uppdatera bloggen. Knappt uppdatera huvudet heller. Idag har jag bland annat hämtat hem min dotter som befann sig i Helsingforstrakten hos min kära syster så att jag fick gå på fest. Det fanns ju såklart ingen lekvagn i tåget hem till åbo, men lyckligtvis var det dock ett ålderdomligt snälltåg. Det är nämligen bara på de rostiga blåa tågen som de nedslitna sätena är sådär underbart mjuka att sjunka ner i (uppskattas av allt slitet folk) och bagagehyllan uppe vid takranden har tillräckligt glesa ribbor att hänga i (uppskattas av överenergiska apor). Medvetet valde jag ett hörn i den första vagnen, där det fanns flera tomma bänkrader och där antalet deprimerade medpassagerare var minst. Tog fram en tidning, gav intrycket av att koncentrerat lösa ett korsord och låtsades att jag inte såg när Isabel lekte apa och klättrade på bänkarna. Jag var för slö för att förmana. Och egentligen är det väl inte så farligt ifall det sticker ut ett ben eller en bak i sitsraden, istället för de monokroma linjen av människohuvud, så länge barnet i fråga inte stör någon. Till er som förfärar er över min slappa barnuppfostringsmetod kan jag säga att jag givetvis såg till att hon tog av sig skorna innan klängmaratonet påbörjades, samt att mina medpassagerare som befann sig huvudsakligen i andra ändan av vagnen, troligtvis skulle ha fått ett pompöst nervsammanbrott ifall jag skulle ha tvingat dottern att endast sitta på sin plats och inte röra sig ur fläcken. Nu kunde allihop istället vara nöjda och glada över den skumpiga men spöklikt tysta hemresan.

filmkvällen.

Är för trött för att skriva. Tills jag piggnat till kan ni stirra på filmtittaren. Den (nästan) traditionella fredagsfilmen avnjöts bland kuddar och dylika mjuka ting. Jag låg och halvsov bredvid.

tiden som gick.

Sommaren 2007 såg det ut så här. Väldigt ofta.

Alternativt så här. Ibland.

förväntan.

Precis som jag tycker att våren nästan är bättre än den härliga sommaren, anser jag att torsdagskvällar nästan är den bästa kvällen på hela veckan. Man vet att man snart skall få ha lite ledigt och är förväntansfull på det som komma skall.

Inget brukar ju sedan sist och slutligen bli som man tänkt sig, men det är man lyckligt omedveten om, i stunden av förväntan.

Har man riktigt tur händer något över förväntningarna.

Och nu kan jag tydligen inte sluta skriva förväntan.

fotografen.

Jag minns hur jag som barn nästan blev allergisk mot fotografering. Detta p.g.a att min mor var en ivrig fotograf och hon kom ofta smygande likt en paparazzi bakom någon buske när man fridfullt satt och lekte på gräsmattan eller simmade i havet. Såhär tjugo år senare är jag tacksam över albumet jag fick ta med mig när jag flyttade hemifrån. Ett album med fotografier på mig från tiden av mina första andetag till slutrakan av min gyllene barndom (i tonåren tror jag att jag gick och gömde mig när kameran plockades fram, min ungdomliga angst till ära). Jag kan inte låta bli att le åt minnet, när det nu är Isabels tur att bli irriterad på mig, då jag kommer med kameran i högsta hugg och trycker linsen bara någon centimeter från hennes fejs. Att hon ser sur, trött, arg eller rentav uttråkad ut på hälften av bilderna gör ingenting. Jag dras mer till känslan av ärlig dokumentation av livet. Det ger så mycket mer och är mer känsloladdat än fotografier på uppklädda barn vid födelsedagskalas, bröllop, dop och skolfotografering. Få se om tösen tycker likadant, sedan om tjugo år.

igår.

Halva kvällen gick igår i utevistelsen tecken. Sedan kom vi in och satt och ritade på balkongen. Eller rättare sagt, låg, i obekväm ställning. Har ännu inte heller orkat ta tag i projektet balkongsmöblemang. Men kanske ikväll. Den som lever får se.

dags att se sig i spegeln.

Ironiskt nog bet mitt inlägg om fördomar mig själv i rumpan. Jag hörde mig själv säga något dumt i stil med "Är det sant? Det skulle man aldrig ha trott!" när Isabels 50-åriga, lätt mulliga dagistant berättade att hon har svart bälte i judo.

mellanmålet.

Fem minuter efter att närbutiken stängt sina dörrar inför natten meddelar min dotter att hon ska ha picnic på dagis imorgon. Barnen skall själv ta med sitt mellanmål. Vad roligt tänker jag, men ångrar mig så fort jag ser innehållet i mitt kylskåp.

Soltorkade tomater, ägg, ketchup, mjölk, ost, sojasås, oliver, två trådiga morötter och svartvinbärssylt.

Jag har på känn att imorgon är dagen som Isabel kommer att inleda sin karriär som det där konstiga barnet som är av udda sort. Ni vet, den sorten som alltid har underligheter i matsäcken på dessa vårutflykter. När andra smaskar i sig sina läckra smörgåsar sitter hon och gnagar på lite ägg doppat i sojasås som är utspätt med ketchup.

Suck.

EDIT: Är det månne förbjudet att ta med sig lite popcorn i en liten påse till skogen?
Fast det såklart, vi har väl inga påsar heller.

fördomar.

Inom loppet av tre dagar har jag fått höra att jag varken ser ut som en mamma eller som en finlandssvensk. Vore intressant att veta hur en finlandsvensk mamma borde se ut. Man blir ju nyfiken av mindre.

eftermiddagen.

På kvällskvisten fick vi för oss att baka lite grann. Medan min dotter rofyllt gnolade, kavlade och tryckte ut dessa fina pepparkakor...

...stod jag svettig och rev morötter till min deg. Vissa stunder tvivlade jag på slutresultatet, på grund av att geggamojan såg ut som den norovirussjukes efterlämningar. Men de färdiga morotssemlorna blev så goda att jag var tvungen att föräta mig lite grann.

kristendomens läror.

Isabel pekar på en vit vägg.

Isabel: Varför sätter du inte upp en tavla på Jesus' mamma där?
Jag: Varför skulle jag göra det?
Isabel: Men mamma vet du inte att hon är en skönhet.
Jag: Det har jag aldrig tänkt på. Men jag vill nog inte spika upp någon tavla där inte.
Isabel: Du har nog inte alls tänkt på det här med Jesus.
Jag: Nå just nu försöker jag skriva ner ett brödrecept.
Isabel: Men visste du att Jesus är Gud?
Jag: Har hört det någongång i min barndom, ja.
Isabel: Och Jesus pappa han heter Herren. Bara så du vet det.
Jag:Mmm..
Isabel: Men Herren låter ju som en gammal gubbe så du kan nog kalla honom för Johansson om du vill.

Sedan gjorde hon en dramatisk gest, suckade teatraliskt och mumlade något om mammor som inte vet någonting. Jag ångrar att jag glömde fråga henne vad Jesu moder heter.

vårtecken.

Ett säkert vårtecken för oss är, när vi börjar käka föda på vår sorgliga betongbalkong. På grund av att jag i någon märklig rensa-bort-allt-skräp-psykos, har eliminerat nästan allt som fanns på balkongen, intogs lunchen på ett mer provisoriskt plan (läs: på en dammig fleecefilt). Inkommande vecka skall dock balkongsmöblemang inköpas. Det låter gemytligare än det är, det där att ligga till bords.

kampen fortsätter.

Eftersom gårdagen tillbringades i kollektivt umgänge återtas kampen mot smutstvätten först i dag och med allt hurtigare tag.

fattiglappens prestigetips.

Ifall du inte har råd eller möjlighet att mingla på diverse cocktailpartaj var och varannan dag kan du lika enkelt skaffa dig krabbislooken som alla dina vänner tycks äga, med dessa användbara tips.

Inled fredagskvällen med föda som har extra mycket salt i sig. Chips går bra. Tryck i dig hela påsen. Inget mindre räcker. Vi försöker bli plufsiga och uppsvällda i ansiktet här, av allt salt och fett. Vaka sedan inpå småtimmarna och somna gärna med både make-up och kläder på. Bli väckt av ett stycke barn eller om du inte har möjlighet till en filur så går det minst lika bra med en gammaldags väckarklocka som piper så ilsket att du tror du fått tinnitus. Stig upp äckligt tidigt. Dammsug, trampa på underbara legobitar, slå stortån i valfri möbel och skrubba lite avloppsrör eller kryp runt på golvet en stund. Den sliskiga looken har således upphöjts till nästa level. Inse att du ändock blev för svettig och äcklig och ta ett bastubad. Bastandet skall helst ske på förmiddagen. Pina dig i bastun tills du tror att du kvävs och så att det svider i, den nu ilsket röda, huden. Ta en snabbdusch och släng i lite kroppstvål i håret i misstag, på grund av att du hela tiden blir distraherad av femåringen (ja, eller väckarklockan då). Märk att din mage vrider sig av hunger och gå bastuvarm och stek någonting flottigt i en stekpanna. Håret skall helst vara blött, åtminstone ens fuktigt för att bäst kunna suga in aromerna av flotyr.

Voila´. Nu har du rödflammig hud, sönderskrubbade händer och knän, uppsvällt ansikte och hårmanen luktar friterat flott. Förlika dig med dina jämnåriga vänner och känn att du är en prunkande festpingla och inte alls den där tråkmånsen i gänget som föräter sig på chips och degar i soffan under veckoslutet.

lyckad lördag.

I något skede av dagen, var min bror på besök. Han fick äran (läs:blev tvingad av en femåring) att bli utklädd till brandman. Vad den vita lappen på hans bringa är ämnad att föreställa har jag ingen aning om. En slips kanske. Eller haklapp?

Det hände sist och slutligen en massa idag. Nästan så man känner sig översocial. Nu är jag alldeles slö och matt och har dessutom pratat sönder mina käkar. Det bästa med att ha idkat umgänge som en tok, är att man vid dagens slut är fullkomligt nöjd med att en lördagskväll ligga i sin säng, surfa på internet och ha ett glas cider i sin hand. Det är bara lite helig choklad som fattas.

slutklagat.

Nej vet nån vad. Nu är jag evinnerligt trött på min veka uppenbarelse. Med denna negativa attityd börjar jag påminna om självaste Hemulen. Vi hoppar in i bastun nu och jag skall minsann skrida ut ur ångan som en ny människa. Och ja, här på Östra Strandgatan är vi knasiga i den grad att vi badar bastu mitt på dagen. Allt för att bekämpa de enfaldiga rutinerna. Som den levnadskonstnär jag är, har jag svårt för inrutade dagsscheman. Den enda rutin jag numera slaviskt lärt mig följa är inmundigande av föda. Det tog mig ungefär 25 år att få den lilla företeelsen inpräntad i systemet.

paltor.

Förutom att jag har låtsas glömma bort att jag befinner mig i en chokladstrejk som bäst, har jag redan hunnit tvätta två maskiner byk denna lördagsförmiddag. Är det bara jag eller mångfaldigas användadet av tvättmaskin så fort man får en minimänniska i huset? Att klädtvättandet skulle fördubblas hade jag räknat med, men inte mångfaldigas i den grad att halva livet ibland känns som ett enda sorterande av tvätt. Alltså hur jag än gör tar traven av smutsiga kläder aldrig slut. Detta veckoslut har jag tänkt bekämpa och vinna kriget över dessa oräkneliga sjaskiga paltor. Jag hör er tappa andan av spänning.

den monotona kvällen.

Jag som brukar vara nöjd med min tillvaro så fort jag slipper jobba, går omkring rastlös och sysslolös. Min dotter har dissat mig totalt och sitter och tjurar. Jag får inte vara med för jag förstår ingenting. Naivt trodde jag denna fas av avsky mot förälder först skulle komma när flickan når tonåren. Om typ 10år. Ute har det regnat hela eftermiddagen, så vi har suttit inne sedan klockan 16.30. Jag är väldigt väldigt uttråkad. Och rastlös. Och dessutom fick jag en släng av onödig självömkan. Vilken totalt bortslösad fredagskväll. Var är du efterlängtade harmoniska fredagsfiiliis? Vaaar ääär duuu? Till och med pensionärer har det hurtigare än jag ikväll. Snart gör jag något drastiskt och klipper av mig håret. Eller färgar det lila. En sådan där nyans i ljuslila som gamla tanter har. Med ett sådant hår kunde jag åtminstone medverka i pensionärsgruppens fredagsträff och skulle kunna lära mig sy väskor av Juhla Mokka påsar. Ja, till och med kaffepåsar känns intressantare än det tillstånd jag befinner mig i just nu.

lite helg igen.

Så skönt med en superkort arbetsdag för en gångs skull. Fem timmar. Sedan fick jag gå hem. Orkar inte bry mig om de oförvärvade inkomsterna just nu. Tar mig också friheten att sitta hemma en stund innan jag hämtar Isabel från dagis. Måttligt gemytligt att vara alldeles allena en timme mitt på dagen. Sedan skall mor och dotter idka veckoslut utan specifika planer. Hur skönt som helst. Vi hittar ändå alltid på något litet extra eller får besök och umgås med likasinnade (läs: halvdåsiga mammor med energiska barn). Härnäst skall jag ta mig i kragen och börja planera mina semesterveckor i sommar. Senast och den enda gången jag har haft någon form av semester, var när jag var mammaledig. I augusti blir det 5 år sedan den "semestern" tog slut. Varje gång det pratas som semestrar av alla de slag förundras jag över att jag inte är utbränd. Men hittills har jag klarat mig fint utan semester tack vare min selektiva viljestyrka. Eller kan hända att jag bara är löjligt stolt.

djupa samtal.

För kanske ett halvår sedan.
Isabel: Mamma, du är nog inte alls som andra mammor.
Jag: Jaha, varför det då?
Isabel: Du är inte lika skruttig.
(Jag jublar inombords)

Nutid.
Isabel: Kan du visa med fingrarna hur gammal du är?
Jag visar.
Isabel: Mamma på riktigt. Hur gammal är du egentligen?
Jag: Nå men jag är tjugosju. Det blir så här många fingrar. Hur så?
Isabel: Så att jag vet hur gammal man är när man får sådana där skrutthänder som du har.

Så nu är laptopens tangentbord alldeles flottigt av allsorts handcrémessmörja som jag gnider in i mina skröpeltassar varje kväll.

sprakastickan.

Jag tycker egentligen att det är fel att muta barn. Men för en stund sedan var jag så hopplöst trött och för att få min unge snarast möjligast i säng sade jag att hon får tända ett tomtebloss ifall hon borstar tänderna, tvättar sig och dyker in i nattlinnet på momangen. Det funkande. Ååå, denna ljuva tystnad.

tröttsamt.

Som en blixt från ovan överrumplade den mig. Precis nu, när man ska njuta av det varma vädret, röra på sig och allmänt vara tacksam över ljuset. Men kunde jag välja vad jag vill göra skulle jag sova, sova och åter sova. Denna arma dagars vårtrötthet. Hoppas det går över snart.

äntligen.

Min lillebror överräckte aningen försenade julklappar som ursprungligen var av min storebror. Isabel fick dessa legon. Till en början var jag mer entusiastisk än hon och var ideligen tvungen att påminna mig själv om att vi tillsammans skulle bygga den lilla hundkojan. Jag bara älskar legon. I mitt barndomshem är legohögen så stor att man kan bygga upp en hel stad. Det händer sig att jag är den som sitter kvar och konstruerar när barnen för länge sedan tröttnat på att leka med dessa underskattade leksaksbitar. Äntligen en lek som jag uppriktigt kan säga att jag gillar. Nu ska här shoppas mera legon.

den bruna idyllen.

Förra veckan träffade jag min vän som arbetat det senaste halvåret i Gambia. Hon var väldigt brun och fräsch.

I morse såg jag min chef för första gången sedan hennes hemkomst från en halvmånads semester på kanarieöarna. Hon var väldigt brun och fräsch.

I eftermiddags cyklade jag hem genom diverse ler- och vattenpölar. Jag var väldigt brun men tyvärr allt annat än fräsch.

Min pinfärska inledning på projektet "brun i sommar" fick dessvärre en helt ny innebörd.

läggdags.

Ni vet det där tricket man använde sig av när man inte ville gå och lägga sig som barn. Man blev plötsligt vrålhungrig, supertörstig, kissnödig, extremt rädd för monster i taklampan och dylikt trams. Denna kväll går till historien i vårt lilla företag. Det är nämligen idag min dotter har kommit på det där irriterande knepet för att få vara vaken en liten viktig minut till. Trots en smärre ruljans halva kvällen, kunde jag inte låta bli att le när hon väldigt hundvalpsaktigt vädjade den sista gången. En liten röst hördes från hennes, sedan länge, nedsläckta rum. Mammaaa, bara eeen saaak till. Jag är så väldigt... sjungnödig.

Man lär sig något nytt varje dag. Och det är klart jag lät henne sjunga. Är tydligen inkonsekvent och blödig.

uppiggande.

Har inte fått den vanan (ännu) att nämna min blogg när jag umgås med individer av alla de slag. Känner mig så nybörjaraktig. Ändå är det en del bekanta som själv tagit bloggen på tal och till på köpet med en positiv ton. Och ni bör veta att jag blir lika fylld av fröjd när jag hör att någon tycker om att jag skriver. Visste inte att man kunde bli så uppiggad endast av tanken att någon läser ens krumelurer. Så tack ska ni ha, ni gör min dag!

Och alla ni som tycker jag är urusel. Klicka här.

mitt nya hälsosamma liv del V.

Först var det några fjuttiga vattenglas, sedan några små steg i trappan varje dag. Efter det började jag velocipeda till arbetet för att en stund efter det bli tvungen att promenera ett par morgnar. Det är med sorg i rösten och angst i hjärtat som jag härmed meddelar om att jag kommer att inleda en chokladstrejk i morgonbitti. Det blev bara för mycket choklad, nästan dygnet runt, och eftersom jag är den stereotypiska "allt eller inget" typen kommer jag härmed att sluta gnaga på ovannämda läckerheter helt och hållet. Till sista maj är det meningen att jag skall strejka. Tufft, men det skall nog gå.

dagens höjdpunkt.

Den bästa känslan i världen och den största egoboosten ever, upplevs när ens dotter kommer springande emot en.

Hon ville förstås att jag skulle fotografera hennes bästa vän Diego. Hunden till höger. Den mindre varianten till vänster heter Virvon och är helt okej den med.

Till råga på allt har hon varit lika glad som här, hela långa kvällen. Hur kan man vara något annat än tacksam?

projekt rädda palmen.

Hören upp ni lyckligt lottade med gröna fingrar: Vad jag skall göra för att få denna växt att se ut som om den inte lider och vill dö. Vad gör jag för fel egentligen? Är det för sent att byta myllan nu? Behöver den sådant där Kanankakkasuperväxtextrat? Mer ljus, mindre vatten? Vad? Skulle googla svaren om jag visste vad växten heter. Förstår mig inte på varför jag måst leka florist när mina växter envisas med att skrumpna ihop. Hjälp en palmväxt i nöd. Tack.

måndag.

Här har man vaknat klockan sex igen, duschat, ätit och sörplar kaffe i väntan på att klockan skall bli så pass mycket att man kan ta sig till jobbet. I kväll kommer min dotter hem. Hon är efterlängtad. Är en sådan där fjant till mamma som tycker det är helt okej att hon är borta i en eller två nätter. Efter det har jag definitivt vilat upp mig och känner endast saknad och tristress. Just nu inbillar jag mig dessutom att jag jublandes kommer att leka butik/bygga koja/klotta med odefinierbar sörja i kväll. Att leka hör vanligtvis till mina mindre populära hobbyn så få se om jag lyckas eftersträva mina supermammafantasier idag.

berget och chokladen.

Bevis från min utevistelse.

Jag klarade såklart inte av att slöa en hel kväll. Eller egentligen skulle jag klarat det fint om inte allt godis hemma skulle ha varit slut. Så jag gick ut på en liten promenad via en butik nära mig. Sedan klättrade jag upp på ett berg. Satt där och tänkte på trivialiteter som exempelvis meningen med livet, samtidigt knaprandes på lite nötter. Tyvärr blev det snabbt kallt, blött och tråkigt. Nu ligger jag under täcket igen. Så mycket roligare att mysa när man varit ute och frusit en stund. Lite genuin lutheransk påsklidelse mellan varven av det jag i flera år framöver kommer att minnas som Det Stora Påskgodis Frossandet. Det är nästan förskräckligt hur mycket choklad en varelse kan proppa i sig. Mitt återkommande vardagliga chokladtuggande håller på att utvecklas till någon form av vetenskapligt experiment.

hemvägen.

Om man är som jag så räcker det inte att ha dansat halva natten i 10cm klack. Man skall nästa dag pina sig själv med att promenera hem på dessa styltor. Sträckan var väl något under fem kilometer men kändes som femton. Halvvägs, när jag redan trampat i en vattenpöl och upplevt ett skärande sendrag, kändes min idé om att springa ett maratonlopp någongång under min livstid, allt annat än aktuell. Nu tycker jag att jag lidit tillräckligt under denna påsk och resten av dagen ämnas tillbringas under en filt omringad av böcker, choklad, tidningar, laptopen, kaffe, film och dylikt som håller mig i viloläge resten av kvällen.

typiskt.

Min till det yttersta oplanerade påsklördag, blev av sig själv alldeles fullbokad. Det är ju så roligt att kunna göra precis vad man själv vill, ens för en dag. Detta härliga humör försöker jag hålla uppe trots det faktum att jag smetade in lite hårinpackning i fejset när jag ämnade lägga en ansiktsmask. Jag vet inte hur jag lyckades glömma bort att läsa ordentligt på tuben vilken kroppsdel man helst ska kleta in för bästa resultat. Nu är ansiktet lite prippligt och rött, men det skall väl nog gå att täcka över med lite smink och knappast är det någon som bryr sig då jag susar i väg in i natten. Hoppas ni har det lika roligt som jag idag!

pyntet.

Några blygsamma kvistar expanderade (eller exploderade)...


...och blev till det här. Plus de femtioelva andra påskpynt som flickan kom hem med från dagis. I smyg är jag lite glad att påsken bara varar i några dagar. Borde dock fynda en fin gammal väska att samla alla alster i som de små barnahänderna gjort. Fast det är väl mest dagistantshänder som gjort alla kreationer hittills.

kort fredag.

När man stiger upp tidigt, går till jobbet, arbetar, besöker en kusin för kaffe och struntprat, cyklar hem, äter lite ris och till på köpet får någotslags vårstädnings åtagande blir man nästan hysterisk då man märker att klockan snart är 17. I år har jag ju bestämt mig att inleda projektet "brunbränd i sommar" och för ett önskvärt resultat är det såklart meningen att suga solsken vid varje tillfälle som ges. Det är därför jag tycker att denna dag varit pinsamt kort. Nu måste jag nog förlänga min paus i rengöringen, koka kaffe och sätta mig på balkongen i det sista solskenet och inbilla mig att jag blir brun av det. Prioritera korrekt, för en gång skull.

en liten fråga.

Kan man lära sig sy som vuxen? På symaskin alltså. Om man senast sytt något i symaskinskörkorts-ålder? Nu menar jag inga tjusiga kreationer á la balklänningar utan bara det där enklaste trixen. Som att sy in kläder exempelvis. Snälla, ge mig hopp och besvara med ett rungande ja på min fråga.

eländet.

För någon vecka sedan när jag och en bekant diskuterade livet, sa jag något i stil med att jag kände mig mer harmonisk än på flera år. Det enda jag konstant är missnöjd med är mitt sätt att driva in pengar på. Tycker att mitt jobb är otroligt enformigt. Bland annat. Min samtalspartner förstod det där med jobbet, men hånade mig när jag nämnde mina stunder av inre balans. I måndags diskuterade jag med en annan kompis över en kopp kaffe. En snutt av samtalet lät ungefär så här:

Jag: Jag hör ju alltså till majoriteten som lever i den naiva tron att man kunde skriva en fin bok. Men man måste ju förgylla sin story med nåt intressant, så att någon skall orka plöja igenom det man författat.
Kompisen: Men ta händelser ur ditt liv. Det har ju varit ganska...öh... händelserikt.
Jag: Mmm, har nog en hel del historier att förtälja.
Kompisen: Ja och så skulle titeln på boken kunna heta: När det sket sig!

Den sista meningen återföljdes av ett vulgärt skratt utan dess like (åtminstone i mina öron) medan jag stelt försökte smajla.

Jag har alltså totalt missat att en hop individer tycker att jag borde gå omkring och känna mig ermbarmlig. Men så länge man själv inte är bedrövad vareviga minut så är det väl okej att typer man omges av tycker man lever ett miserabelt liv.

familjestatus.

Elvis has left the building. Jag inleder mitt barnlösa veckoslut med blygsamma 200g choklad. Sedan är det meningen att jag skall dammsuga. As if.