pannluggen.

För ungefär två månader sedan fick jag för mig att jag skall klippa pannlugg. Sagt och gjort. En natt när jag låg sömnlös och uttråkad till döds, steg jag upp och fem minuter senare hade jag förkortat framhåret med hjälp av en nagelsax. Pannluggen var dessvärre sned och sprätande. Nu, kanske tio veckor senare, blir jag enormt belåten när jag begriper att pannluggen sakta men säkert växer ut. Otroligt mycket snyggare att ha ett allsidigt slamshår än att gå omkring och se ut som man har en shejvad igelkott i pannan.

märta.

Minst en gång i veckan får jag lystra till hur digert min jänta längtar efter ett syskon. Barnet skall vara en syster och hon skall tydligen heta Märta. Tidigare i dag gjorde jag misstaget att torrt konstatera att det inte precis vimlar av manliga besökare hemma hos oss och således undrade jag, vem hon hade tänkt att skulle få den saliga äran att bliva Märtas far. Efter en pinsamt lång tystnad lyste Isabel upp och utropade glatt: Julgubben! Han kommer ju hit varje år!

Jag försöker vårda min sargade själ med att åtminstone vara glad över att hon inte föreslog påskharen. Det är tillräckligt hårda tider för oslipade diamanter som mig.

surmulen.

Eftersom tisdagar kanske är den mest intetsägande veckodagen i hela universum kan jag härmed i min menlösa tillvaro, beskt och besserwisserlikt, besvara två stycken frågor som jag relativt ofta får höra.

Varför har du ingen TV?
Största delen av mitt liv (snabbt räknat 23 av de snart 28 år jag förgyllat världen med min existens) har jag inte varit samboende med en television. Jag har ingen tv för att jag inte köpt en tv. Och jag klarar mig riktigt fint fast jag inte vet vad house-kuorosota-emmerdale-uggly betty-idols-täydelliset naiset-lemmen viemää-megasuperextremebuttandfacemakeoverin5minutes gjorde i torsdags på nelonen. Det enda jag nångång saknar är lite rutten tv-film som man kan smaska godis framför. Eller genuina finska yle dokumentärer om enstörningen Tauno som föder upp strutsar i det arktiska Kempele.

Vad gör du riktigt om vardagskvällarna?
Jag har barn.
Och nej, jag ser inte på tv.

paus i teatern.

Min dotter har, som så många andra barn, känsla för dramatik. Det är okej så länge det utförs på scen. I alla andra fall är det väldans betungande för hörseln och de trasiga nerverna.

kalsongmodet.

Eftersom ingen visade intresse av frågan om varför denimlegginsen dvs tregginsen börjar hänga i rumpan när man promenerar så undrar jag ifall någon kan besvara det här: Finns det ett anständigt sätt att ta på/klä av sig dessa leggins? Ett normalt påklädningssätt dvs. ett sätt som inte kräver konstiga vulgära tangostegs-rörelser för att få tightsen att sitta rätt direkt utlyses härmed. Börjar bli trött på att skämma ut mig i omklädningsrummet på jobbet. Åh, detta pinsamma kalsongmode.

den misslyckade kockens försvar.

Försök nu sedan lyckas med det nya thaireceptet när du blir tvungen att skutta över en strandad sjungande zebra med handväska, varje gång du ska ha något från kylskåpet.

eld.

Fotografierna är tagna någon timme till timmar senare, av min bror Jan som hade kameran med.

Döm om min förvåning när vi skulle ta en lugn kvällspromenad och det första jag såg var flera metershöga eldslågor som flammade upp bakom höghusen på andra sidan ån. Vår korta promenad blev således en vallfärd till Kakola backen. Som tur är det endast en tom lagerbyggnad som brinner. 3000kvadratmeter av brinnande byggnad blir en otroligt mäktig brasa.

färglös söndag.

Idag har jag druckit mycket kaffe och bläddrat i tidningar...

Petat på klockor...

Plöjt igenom en hög med barnlitteratur...

Försökt underhålla en minst lika uttråkad figur...

Pysslat och pynjat. Allt blev väldigt fult.

Skrivit flummiga listor fast hälften av sakerna ändå kommer att förbli ogjorda... eller oköpta...

Stirrat in i en taklampa...

Och nu väntar jag på att klockan skall bli så mycket att jag får krypa ner under täcket och öppna denna, av titeln att döma, upplyftande bok. En särdeles färglös dag idag. Men färglösa dagar behövs väl också ibland.

övergiven.

Den smått nervösa häxan.

De tioåriga grannflickorna plingade på och undrade ifall Isabel vill komma med dem och vara påskhäxa. I norr häxar man ju till det först om en vecka så det känns lite ovant. Men nu är lillhäxan i husen här omkring och samlar in godis. Och jag då? Jo jag, som förut självutnämnt mig till gudinnan-av-allsorts-extempore-handling, satt mig ner i soffan och undrar vad jag skall hitta på nu. Känner mig lite övergiven och väldigt gammal och kan inte alls bejaka den frid som råder. Dessutom är jag jättefånig och gluttar ut genom fönstret nu som då ifall jag skulle få syn på häxtruppen. Som värsta hönsmamman. Just en sådan som jag inte skulle bli. Som tur kan jag trösta mig med lite äcklig påskchoklad.

konstnärens dotter.

Nej, min dotter brukar inte klä sig i svart och högklackat och inte heller klassar jag mig som annat än en (över)levnadskonstnär. Dottern övar sig såklart inför påskhäxsäsongen medans jag funderar på livets stora frågor: Vad skall jag laga för mat idag?

en söndagsmorgon.

Jag känner mig lite bedragen när jag missat att vrida fram klockan en timme. Som om någon förkortat min välbehövliga skönhetssömn. Idag hade jag förövrigt tänkt fota en hel del, men det regnar ute och det vanliga vårljuset kommer således inte att infinna sig. Få se om det blir av. Nu skall jag surfa omkring på jakt efter det ultimata balkongsmöblemanget. Jag tror ännu blint på att detta år är året, då jag kommer att inreda min balkong och få den att grönska. Har en teori om att man alltid skall hoppas på det bästa, det värsta kommer ju av sig självt.

leningrad på diafilm.

Denna diafilm-tittar-manick köpte jag för ett tag sedan. Mest för manickens skull. Men att en jättefinlåda och några diafilmer kom med på köpet, gjorde absolut ingenting. Skulle vara behövligt att kunna ryska nu.

positivt värre.

Blev väckt av en puss på min kind och efter det har det bara rullat på. Härlig lördag med mycket att göra. Trevligt med allt vårslask!

mimmi pigg.

En fin gåva och väldigt praktisk. Ibland.

Efter att denna pryl kom med i bilden, behöver jag inte hålla på och väcka min dotter med fem minuters mellanrum. Hon vaknar själv. Till sin väckarklocka. Dessutom har hon lärt sig lite tider också. Väldigt bra. Förutom när hon envisas med att ställa in klockan så att den skall ringa före klockan sju en lördagsmorgon. Hon motiverade väckningen med: Jag har ju mera tid att vara vaken på då. Och nu kan jag inte längre smyga in till hennes rum och ändra på väckningen, för att jag lärde henne klockslag. Men jag tror jag tänker göra det ändå. Och sen ta det eventuella utbrottet när hon märker att någon timme av den härliga lördagen gått förlorad.

hurtbullen.

Jag har en minipaus i gympan. Det är inte så farligt, detta gymnastiserande. Ganska skönt att börja kunna sträcka upp armarna ovanför huvudet utan att det bränner till i halva ryggen. Troligtvis är jag nog bara så här hurtig och glad för att jag skall belöna mig själv med 500g lösgodis och en film ikväll så fort Isabel somnat. De väntar på mig i skåpen. Godiset och filmen (som jag knappast kommer att orka se till slut). Nu ska jag fortsätta med något som skall befrämja någon sidolårbenshöftmuskel vars existens jag inte innan vetat om. Jag viftar på tassarna i takt med mantrat i mitt huvud: Godis och film. Godis och film. Godis och film.

fast igen.

Jag visste ju det. Låt mig presentera mitt nya beroende. Surskorpor. Nej, jag skämtar tyvärr inte. Tre paket har gått åt denna vecka. Eller 2,85. Jag har några ynkliga små skivor sparade tills imorgon. För säkerhets skull.

stunden.

Hela förmiddagen gick jag omkring och var hård och besynnerlig. Först när vi på hemvägen från biblioteket, såg videkissor och beslöt oss att plocka några kvistar, kom lugnet. Att stå vid vägkanten i vårsolen och inte ha bråttom någonstans. Det krävs egentligen inte mycket att bli på gott humör. Bara att leva i stunden.

När vi kommit hem blev jag lite väl ivrig av mitt topphumör och började fotografera obetydliga saker. Här en bit människokropp. Lite suddig också. Vet inte riktigt vad jag höll på med.

När jag tröttnat på mitt underliga beteende fick jag för mig att jag minsann skulle möblera om. Eller egentligen skulle jag väl torka damm, men det kändes så ensidigt så jag hittade på att jag behövde en förändring. Jag frågade givetvis Isabel om hon ville vara med och se hur det blir men det enda svar jag fick var ett torrt konstaterande: Nämen mamma, börjar du nu igen.

Och som vanan sig bör fick jag fnatt, för inget blev som jag så ivrigt fantiserat om. Och jag gav upp någonstans efter den tredje ommöbleringen och tror mig fortsätta min digra kamp på veckoslutet. Denna något anemiska atmosfär får jag leva i tills dess. Och missa inte den vissna palmen!

vilden.

När jag var 13 år rakade jag av mig allt hår på mitt hufvud. Jag borde således inte bli nervös när min dotter leker att hon är en psykopatspindel som stjäl folks röster. Som tur skall vi till biblioteket idag för att låna lite hederliga verk i stil med bröderna Grimm eller A. Lindgren. Kanske hon lugnar ner sig lite då. Fast det är väl bara en hoppfull moders önsketänkande.

stjärtlapp och solglasögon.

Idag har jag officiellt firat den sista vinterdagen med att åka stjärtlapp (en gång) och i samma stund firat vårens ankomst med att trycka på mig ett par solglasögon.
Det där med solbrillor och jag blir alltid lite knaggligt. Jag vet inte varför men jag känner mig alltid som en tönt de första tjugo gångerna jag beklär mig i dessa synskyddare. Att jag råkar äga ett par märkesbrillor gör det hela ännu knasigare. Det passar liksom inte in att ha Vuittons på näsan då resten av kroppen är klädd i svart Rukka utedräkt och Nokias gummistövlar.
Egentligen är jag väl rädd att folk ska gå omkring och tro att jag har ett par fejkbrillor på näsan.

Töntfaktor 1000.

sömn och vila.

Isabel har idkat halvdags dagis under min sjukledighet så att jag skall få vila ut lite (Läs: slappa i sängen och trycka i mig 1 kg surskorpor, surfa på internet, sörpla i mig kaffe och oja mig om mitt värkande tillstånd, läsa bloggar och skriva superintressanta inlägg som det där om det fabulösa saftsmakandet).

Glädjen är obeskrivbar när jag hämtar henne efter lunchen precis innan den avskyvärda vilan börjar. Hemvägen efter en halv dagisdag brukar gå ut på att lyssna på en ivrig monolog om hur jag räddade henne från de mäktiga dagistanterna som tror att en femåring måste sova mitt på dagen. Hon avskyyyr ju att sova. På morgonen är det okej att slumra sött men alla andra tidpunkter på dygnet är aktiviteten sova det allra tråkigaste som finns, enligt henne. Ja, vad ska man säga. Jag håller ju med henne lite där.

Nu bär det snart av igen. Hämtandet av ett stycke barn som lovprisar en till skyarna. Jag njuter av denna raritet. Lovprisandet av moder alltså. För senast på fredag får jag säkert höra hur jag igen kom väldigt sent och att alla andra barn får åka i sköna bilar och inte behöver få ont i rumpan av att sitta på en hård pakethållare. Men jag tröstar mig med tanken att hon kanske förstår när hon blivit lite äldre. Om så där femton år ungefär.

på tal om prosopagnosi.

Till skillnad från folk som lider av ansiktsblindhet eller prosopagnosi (tack Google!) som det egentligen heter, lider jag av evigt visionellt ansiktsminne (egen utnämnd term). Mitt övriga minne är inget att skryta med men ansikten känner jag igen. Dock minns jag inte alltid var jag sett ett känt huvud, bara att jag någongång memorerat fejset på min näthinna.

Exempelvis gick jag och hejade på en ung pojke i flera år för jag var bomsäker på att han på något sätt och vis var en bekant till mig. Tills det i höstas slog mig att han en gång jobbat som inhoppare i närbutikens kassa och jag frågat honom på vilken hylla de förvarade sin couscous. Inte undra på att han såg vettskrämd ut när jag i flera års tid alltid vinkade lika hurtigt och slängde ut ett klingande "Morjens!".

En annan historia handlar om en kvinna som jag en gång beskådat i trapphuset. Jag tog förgivet att hon var min granne och sa ett igenkännande "Hei hei!" var än jag råkade se henne. Jag är så van med konstiga blickar så jag reagerar inte längre ifall jag får en misstänksamt blick när jag levererar mina hälsningar. Det var först när hon stod utanför ytterdörren och tog adjö av min verkliga granne, som det slog mig att hon endast är en visitör i denna byggnad.

Jag tänker ändå fortsätta att hälsa. Då är jag ju åtminstone artig.

konstaterat.

En kanna med den obegripliga saften.

Jag är vädigt dålig på att dricka saft. Har aldrig fattat grejen. Inte ens en riktigt het sommardag kunde ni höra mig säga: Nu skulle det smaka gott med ett glas saft. Egengjord svartvinbärssaft är nog det enda jag tycker är riktigt riktigt gott. Light-versionerna är spyäckliga. Man riktigt smakar det giftiga aspartamet. Bara så ni vet.

vakna.

Vi gjorde det igen. Vaknade klockan sex imorse, för fjärde morgonen i rad. Vi betyder alltså jag och mina uppsvällda bihålor. Isabel sover djupt. Hon har förstått att man skall sova denna tid på dygnet. Att frivilligt vara vaken innan klockan åtta anses som onaturligt i vår tubemannade klan.

på gång.

Men vi gör bara en. En med ränder.

en fin väska att ha i paris.

Häromdagen hittade jag en kompis till min resväska. Nu är det bara själva resan som fattas. Ja och ett par passande skor såklart.

den evinnerliga gymnastiken.

Nyss hemkommen från ett besök hos tant Doktor. Jag passade på att förevisa mina knakande axlar, höfter och knän och undrade ifall det är början på förslitningar eller bara ett vanligt fall av hypokondri. Hon frågade hur min arbetsdag ser ut. Jag svarade. Utan att röra en min sa hon att jag måste börja gymnastisera efter varje arbetsdag plus stretcha någon timme eller två.

Jag: Alltså menar du att efter att jag skrubbat typ 30 badkar halva dagen skall komma hem och tillbringa resten av dagen med att gympa?

Läkaren: Ja.

Jag (mumlande): Och när skall jag hinna stretcha då?

Läkaren: Gärna lite stretchande före jobbet och åtminstone en ordentlig genomgång av alla muskler innan du går och lägger dig. På grund av ditt fysiska jobb får dina muskler inte vila tillräckligt och därför måste du göra stooora gymnastikrörelser så att de inte klumpar ihop sig och stretcha så att musklerna inte börjar samla vätska. Nu har dina muskler i axlarna samlat på sig så mycket vätska att de inte får tillräcklig rörelsefrihet vilket resulterar i att axlarna knakar och värker.

Sedan gav hon mig en bunt med papper som behandlade ämnet om människans muskulatur.

Jag (med ett konstgjort leende och svetten rinnande längs ryggraden): Tack ska du ha!

Och sedan tyst i mitt huvud: Alltså på morgonen skall jag först stretcha lite, sedan cykla till jobbet med en 20kgs klump på pakethållaren, sedan springa runt som en tok på jobbet, sedan hämta klumpen från dagis och cykla hem igen, sedan tillaga och äta föda, sedan idka utomhusvistelse dvs. åtminstone gå till parken, cykla eller åka i pulkabacken, sedan dra ett gymppapass med de allsmäktiga stooora rörelserna, sedan göra och imundiga lite kvällsmat och till slut stretcha igen, ordentligt i minst en timme.

Det första jag gjorde när jag kom ut från hälsovårdstationen var att gå in i närmsta butik och köpa ett stort kexpaket som jag tuggade i mig på hemvägen. Jag känner det på mig. Jag kommer att gå av eller åtminstone se ut som ett skelett igen i sommar. Men om man som utbildad formgivare kan jobba som städare kan man säkert förvandla sig till någonslags fitnessbrud också.

Så småningom börjar vardagen dock kännas aningen motbjudande.

fattiglappens städprylstips.

Har du inte råd med en snärttig ergorapido går det minst lika bra att suga in gruset i tamburen med den här. Undvik dock att rulla maskineriet över blöta fläckar. Det kan bli lite äckligt och krångligt att rengöra borstarna efteråt.

tankar.

När man för tredje dagen i rad vaknar klockan sex börjar dygnsrytmen vara smått tärande på den normala tankegången. Hittills har jag bland annat funderat över:

Om huruvida min värkande lekamen skall orka hoppa i duschen innan besöket till läkare inträffar. Å ena sidan är det ju trevligare för både en själv och omgivningen att dofta blomma. Å andra sidan ser man ju verkligen bedrövligare ut och kanske får längre sjukledighet med det flottiga håret.

Ifall den lysande finnen, som uppkommit av allt snytande, skulle vara en centimeter längre neråt i fejset och således befinna sig precis ovanför min överläpp, kunde man med lite god fantasi tro att det är en skönhetsprick. Ni vet, en sådan där som Marilyn Monroe hade. Dock borde finnen också ändra färg från varnande röd till brunsvart. Ja, hela fejset borde kanske ändra färg.

Att det vore väldigt praktiskt att rensa toalettlavoarens vattenlås nu. När man är så här täppt i näsan skulle man vara totalt ovetande om den vidriga lukten.

självömkan.

Man vet att man är sjuk när...

Man köper färdig makaronilåda och tycker att det är väldigt mödosamt att tillreda maten. Det vill säga värma en hög makarongegga i micron.

Den annars så kyliga butikspersonalen sänder medlidsamma blickar åt ens håll men så fort man vänt ryggen till utförs ett hysteriskt gnuggande av kassatantshänder i minst en deciliter desinfektionsmedel.

Man inte ens orkar kliva över högen med skor, ytterkläder och diverse prylar som ligger på hallgolvet. Likt en bulldozer traskar man rakt igenom och inte ens den blöta smutspölen eller gruset som fastnade i sockorna får en att reagera på minsta lilla sätt.

Ens spegelbild påminner om en salongsberusad gubbsjuk 50-åring. Man är röd om nosen, smått dreglande och har en irrande blick.

Man tycker ens dotter är ett géni när hon föreslår att man tillsammans skall se på Disney klassikern Ariel - den lilla sjöjungfrun. Att man sett den femtioelva gånger tidigare och fått mardrömmar av signaturmelodin till den en timmes långa filmen, spelar plötsligt ingen roll.

febern.

Precis som tystnaden sänker sig över Mumindalen varje vinter blir också jag väldigt fåordig när jag är sjuk.

gourmetkocken tipsar.

Ifall någon är lika äventyrslysten som jag och undrar huruvida chiliketschup och Pirkka fiskpinnar passar ihop kan jag härmed förtälja att blandningen blir nästintill oätbar. Ett experiment man under inga omständigheter bör försöka sig på.

tanten.

Jag blev den där tanten ändå. Den sorten som jag i smyg hånade när jag var yngre. Som kan bli facinerad av gammalt porslin, är intresserad av allt som är brunt och tycker att det är hur mysigt som helst att sörpla i sig kaffe och samtidigt bläddra i någon bok med fina illustrationer. Bilderna ovan är några av de saker jag burit med mig hem idag. Glasunderläggen med rönnbärsmotiv skulle förut fått mig att skrika av ångest, en bok som har över 400 bilder på Europas djur skulle jag inte ens ha sneglat åt och kakformen skulle jag knappt vetat vad är. Men det är ju tur att man ändras för nu är jag så nöjd, så nöjd. Imorgon skall vi baka lite tigerkaka, dricka lite saft så vi får använda oss av glasunderläggen medan vi tittar i boken om alla de där djuren. Låter riktigt så där äckligt gemytligt.

en ledig dag.

Något har hänt med mig. Att vakna klockan sex på en söndagsmorgon känns lite ovant. Men jag tar emot förändringen med öppna armar. Dessutom är jag pigg trots rinnande näsa och har till råga på allt en ledig dag. Har en överentusiastisk kollega som gärna ville ha mina söndagstimmar så vi böt arbetsskift. Ja, det är ju dubbellön på söndagar så hon vann några tior på utbytet men för en gång skull valde jag vila framom pengar. Det enda problem jag har nu är att bestämma mig för vad jag vill göra denna söndag. Att ha en helt ledig dag som jag fullt kan ägna åt mig själv är något av en raritet. Det är nästan lite sorgligt att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen. Att bara vara är ju så väldigt,väldigt svårt.

gröna fingrar.

Vilka vackra nya knoppar, tänkte jag, när jag häromdagen vattnade mina växter. Kanske jag äntligen börjar kunna ta del av mystiken kring grönskande växter.

Sedan märkte jag att de andra växterna också så ytterst välmående ut. Här började jag redan fantisera om min blivande blomstrande sommarbalkong. Kryddor och örter. Blommor och en lummig grönska.

Tills jag beskådade denna. Den sorgliga amaryllisen. Dess enda sneda blad till trots är den planterad i en vacker kruka från Arabia.

till bekräftelse.

Att äta potatispurjolöksoppa vid en extra snorig förkylning är inte att rekommendera. Man ser oönskade samband. Det man slevar in i gapet är ohyggligt mycket likt det gulgröna som rinner ur näsan.

Äckelpoäng 10.

sångfåglarna.

När man både somnar in och vaknar upp till grannarnas singstar-session har man lite svårt att se humorn i det hela. När man efter arbetsdagens slut kommer hem och hinner avnjuta 20 minuters tystnad innan grannarna börjar yla igen, har man ännu svårare att se humorn i det hela. Barnslig hämnd planeras in. Jag tänker mig en duett med Isabel. Hon kan ABBAs Mamma Mia väldigt genomgående. På måndag morgon klockan sex blir nog bäst. För säkerhets skull kan jag ju ensam dra genom en hastig general repetition i morgon där runt åtta tiden, innan jag cyklar i väg till jobbet. Jag är väldigt förkyld så onaturliga nasalljud och kraxande läten tillkommer som extra krydda.

den pedagogiska mandarinsaften.

Köp en apelsinpress för 20 cent. Lär ditt barn att det är en ypperlig gest för vårt överbelamrade jordklot att köpa begagnat. Låt bli att nämna vad plast är gjort av i detta sammanhang.

Inse att du inte har apelsiner. Ta en mandarin istället. Kör en ramsa om de nyttiga vitaminerna.

Den praktiska vassa kniven.

Försök intala dig själv att din lilla valp mår bra av att lära sig skära i saker och ting. För utvecklingens skull. Och försök att inte skrika "akta fingrarna!" var och varannan sekund. Det är om möjligt mer stressande för ungen, som märkväl har en supervass kniv i sin hand.

Innan du fortsätter klotta. Beundra de fina kontrasterna lite och pusta ut att det inte blev några blodiga fingertoppar av mandarinomskärelsen.

Låt ditt barn göra grovjobbet. De flesta barn tycker om allt som är klottigt.

Oja dig över hur lite saft det kommer från en mandarin. Dra en visa om fysikens lagar om du behärskar ämnet och plocka fram två frukter till. De sista mandarinerna får du allt pressa själv. Nu har ditt barn redan tröttnat. Och har med händer insmorda i mandarinsaft börjat slå kullerbyttor på din vita soffa.

Sätt på locket.

Locka barnet tillbaka till den lärdomsrika upplevelsen med att tjuta: Nu är det fääääääärdigt. Kom och hälla saften i glaaaaaset nuu! Låt barnet hälla själv utan att du förmanar på minsta lilla sätt.

Ställ ditt barn framför någon fin bakgrund, ta ett sista foto och nu kan man säga åt barnet att hon/han skall se ut som man gör när man smakat på något jättegott! Lite "Image is everything" lärdom.

Inse i skrivande stund att din buss till jobbet gick för fem minuter sedan och du kommer således att bli sen på grund av ett blogginlägg som handlade om att pressa mandariner.

saker man gör när ingen ser.

Tofsan has left the building.

Som ni märker på antalet inlägg har jag inget liv denna fredagsafton. Känner en förkylning komma krypande och imorgon skall jag jobba igen, därav blir det endast bläddra-i-tidningar och äta godis-i-sängen kväll. Men först skall jag göra det jag gör när ingen ser. Äta kylskåpskall korvsås direkt från förvaringsburken. Jag hör er äcklas. Men vad gör ni själva då?