it´s hard to be first class when you´re white trash.

Nyss hemkommen från 6-års kalaset som hölls här. Festplatsen för barnen liknade HopLop förutom att det fanns mer lebensraum vilket resulterade i att desibelnivån inte kändes så betungande för hörseln. Riktigt nöjda och glada är vi båda två. Jag, för att jag fick sitta i två timmar och diskutera i fred och Isabels belåtenhet behövs knappast redovisas för destomera. Nu beskådar jag min tös som badar. Och blickar också utöver vårt katastrofalt råddiga hem. Vi hade cirka 30 minuter på oss att äta, byta kläder och paketera in presenten i eftermiddags och det märks att vi idkat panikartat beteende. Vår lya ser ut som Jerusalems förstöring. Och det är precis just nu, i skrivande stund, som jag inser att imorgon mellan kl16.30-17 anländer ett bud med mitt soffbord som jag köpte i tisdags. Kommer att skämmas ögonen ur mig p.g.a detta rådd. Smutsiga strumpor samsas med grönsakssoppelämningar på golvet, leksaker har odlats omkring hela lägenheten och sängen kan man inte ens tala om. Men jag är för trött för att städa. Och det är ju ändå bara ekotori-gubbar. Kanske de är vana att se fattigmanshus. Och bordet, det är fint det. Bildbevis läggs in imorgon. Nu har jag ju en betungande orsak att röja upp här tills dess.