märta.

Minst en gång i veckan får jag lystra till hur digert min jänta längtar efter ett syskon. Barnet skall vara en syster och hon skall tydligen heta Märta. Tidigare i dag gjorde jag misstaget att torrt konstatera att det inte precis vimlar av manliga besökare hemma hos oss och således undrade jag, vem hon hade tänkt att skulle få den saliga äran att bliva Märtas far. Efter en pinsamt lång tystnad lyste Isabel upp och utropade glatt: Julgubben! Han kommer ju hit varje år!

Jag försöker vårda min sargade själ med att åtminstone vara glad över att hon inte föreslog påskharen. Det är tillräckligt hårda tider för oslipade diamanter som mig.