stunden.

Hela förmiddagen gick jag omkring och var hård och besynnerlig. Först när vi på hemvägen från biblioteket, såg videkissor och beslöt oss att plocka några kvistar, kom lugnet. Att stå vid vägkanten i vårsolen och inte ha bråttom någonstans. Det krävs egentligen inte mycket att bli på gott humör. Bara att leva i stunden.

När vi kommit hem blev jag lite väl ivrig av mitt topphumör och började fotografera obetydliga saker. Här en bit människokropp. Lite suddig också. Vet inte riktigt vad jag höll på med.

När jag tröttnat på mitt underliga beteende fick jag för mig att jag minsann skulle möblera om. Eller egentligen skulle jag väl torka damm, men det kändes så ensidigt så jag hittade på att jag behövde en förändring. Jag frågade givetvis Isabel om hon ville vara med och se hur det blir men det enda svar jag fick var ett torrt konstaterande: Nämen mamma, börjar du nu igen.

Och som vanan sig bör fick jag fnatt, för inget blev som jag så ivrigt fantiserat om. Och jag gav upp någonstans efter den tredje ommöbleringen och tror mig fortsätta min digra kamp på veckoslutet. Denna något anemiska atmosfär får jag leva i tills dess. Och missa inte den vissna palmen!