Vid matbordet tidigare ikväll.
Isabel: Oj mamma va den här skinkan smakar gott!
Jag: Men va bra, så blir det pålägget uppätet.
Isabel: Mmm..men jag har hört rykten om att skinkan är en gris. Äter jag faktiskt grisar?
Jag: Så är det nog. Kött har alltid varit något djur.
Isabel: Nej men det är ju verkligen ledsamt för grisen det.
Och efter en lång tystnad och lågmält tuggande.
Isabel: Mamma, den här skinkan hade nog varit gladare som gris än som tuggat kött i min mage. Det känns som om jag borde bli en veteran.
Diskussioner kring etiska värden som köttätande har således landat på Östra Strandgatan. Detta innan hon vet skillnaden på ordet veteran och vegetarian. Hon är fem år. Och en femåring som har så barmhärtiga känslor för en anonym gris kommer att leda till att jag, i nära framtid, blir illa tvungen att gömma mina oekologiska kaffepaket och billiga korvar. Det är alltså nu det börjar. Revolutionen mot den köttätande föräldramakten.
1 kommentar:
Tänk vad tiden går!
Skicka en kommentar