självömkan.

Man vet att man är sjuk när...

Man köper färdig makaronilåda och tycker att det är väldigt mödosamt att tillreda maten. Det vill säga värma en hög makarongegga i micron.

Den annars så kyliga butikspersonalen sänder medlidsamma blickar åt ens håll men så fort man vänt ryggen till utförs ett hysteriskt gnuggande av kassatantshänder i minst en deciliter desinfektionsmedel.

Man inte ens orkar kliva över högen med skor, ytterkläder och diverse prylar som ligger på hallgolvet. Likt en bulldozer traskar man rakt igenom och inte ens den blöta smutspölen eller gruset som fastnade i sockorna får en att reagera på minsta lilla sätt.

Ens spegelbild påminner om en salongsberusad gubbsjuk 50-åring. Man är röd om nosen, smått dreglande och har en irrande blick.

Man tycker ens dotter är ett géni när hon föreslår att man tillsammans skall se på Disney klassikern Ariel - den lilla sjöjungfrun. Att man sett den femtioelva gånger tidigare och fått mardrömmar av signaturmelodin till den en timmes långa filmen, spelar plötsligt ingen roll.