Till skillnad från folk som lider av ansiktsblindhet eller prosopagnosi (tack Google!) som det egentligen heter, lider jag av evigt visionellt ansiktsminne (egen utnämnd term). Mitt övriga minne är inget att skryta med men ansikten känner jag igen. Dock minns jag inte alltid var jag sett ett känt huvud, bara att jag någongång memorerat fejset på min näthinna.
Exempelvis gick jag och hejade på en ung pojke i flera år för jag var bomsäker på att han på något sätt och vis var en bekant till mig. Tills det i höstas slog mig att han en gång jobbat som inhoppare i närbutikens kassa och jag frågat honom på vilken hylla de förvarade sin couscous. Inte undra på att han såg vettskrämd ut när jag i flera års tid alltid vinkade lika hurtigt och slängde ut ett klingande "Morjens!".
En annan historia handlar om en kvinna som jag en gång beskådat i trapphuset. Jag tog förgivet att hon var min granne och sa ett igenkännande "Hei hei!" var än jag råkade se henne. Jag är så van med konstiga blickar så jag reagerar inte längre ifall jag får en misstänksamt blick när jag levererar mina hälsningar. Det var först när hon stod utanför ytterdörren och tog adjö av min verkliga granne, som det slog mig att hon endast är en visitör i denna byggnad.
Jag tänker ändå fortsätta att hälsa. Då är jag ju åtminstone artig.
3 kommentarer:
Jag hälsar också ofta på folk jag inte riktigt kan placera. Jag tycker nämligen att det är värre att inte hälsa, än att göra det. Hellre en gång för mycket än en gång för litet. Hellre överdrivet hjärtlig än överdrivet snorkig. Nackdelen med det här är att, när jag hälsat tillräckligt många gånger på en person jag inte har nån aning om vem är, kan råka i samspråk med denna, och plötsligt är det väldigt pinsamt att börja fråga vem personen egentligen är. Jag menar: jag är ju den som har BÖRJAT hälsa.
Haha! Som tur har jag ännu inte råkat ut för det där. Men den dagen kommer säkert snart den också.
....Jag lider ju då av ansiktsblindhet och det kan verkligen bli riktigt pinsamt. Som exempel kan jag berätta att jag hälsar ( Går fram och presenterar mej, skakar hand säger mitt namn..) flera gånger till samma personer på fester tex.
En gång kände jag inte igen min chef och gick fram och presenterade mej. ( Det ovanliga var att hon hade andra kläder på sig än hon brukade... ) Hon såg lite förvånat på mej och sa; Ja vi har ju nog träffats, det är jag T. ( Till mitt försvar kan jag berätta att vi bara setts ett par gånger innan.... )
På jobbet kan det komma kunder fram till disken och berätta vad de vill ha. Jag vänder ryggen till för några sekunder och plockar fram det de önskat. Sen vet jag inte vilken av de tre som står vid disken som var "min" kund. Då får man stå och kolla av läget innan någ kanske ler lite igenkännande...
Jag har också börjat hälsa på precis alla i trapphuset bara för att...
/Lina
Skicka en kommentar