cyklisten.

Som ur en scen från nån Kaurismäki film cyklade jag iväg till jobbet denna kalla vintermorgon. I mina dystra kläder vinglade jag fram på min röda gamla cykel. Mina händer var stelfrusna och vinden piskade mig obarmhärtigt i ansiktet. Det var en sådan där stund i livet som får en att känna att man lever och att man har redigt med ryggrad. Det enda som kanske aningen störde den genuina upplevelsen var min femåring. I klädd i sin knallrosa overall och gula vantar, gnolade hon på musiken från Disney filmen Ariel-den lilla sjöjungfrun. Mitt inbitna trampande ackompanjerades av denna visa hela vägen fram till dagisporten.