den ensamstående.

Det kom sig att bli en livlig diskussion här om ensamstående föräldrar och jämnställdhet och hela faderullan. Det fick mig att bli fundersam. Jag facineras över att folk glömmer bort hur mycket mer den ensamstående får uppleva, till skillnad från den andre föräldern. Den andre som inte blir kvar.

Visst, det finns dagar jag hellre skulle gömma mig som en snorunge i en snödriva för att ensam slippa ta allt ansvar, stunder som jag gråter mig rödögd för att det känns så tärande, kvällar som jag bara har lust att skrika ut min trötthet, nätter som jag vakar mig igenom p.g.a all oro för hur jag skall orka göra mitt bästa.

Men.

Å andra sidan får jag ju vara med och leva. Får se henne utvecklas och växa upp. Får bygga de där kojorna bakom soffan och höra på hur kär hon är i pojken med de fina blåa ögonen. Jag får gräla med henne tills hon blir tvungen att gå in på sitt rum. Jag får vakna upp till hennes egna påhittade sång. Lära henne nya saker och ta reda på sådant jag själv inte vet. Jag får trösta henne när hon drömmer mardrömmar och får försöka låta barsk när hon inte lyder. Varje dag. Vardag.

Hela den där grunden som format mig till den jag är, får jag nu göra åt, till, för och med henne. Att få vara hennes klippa. Det känns ju så stort att få växa till något bättre än vad man egentligen är. Klart det skulle varit trevligt att dela med sig av detta. Det tycker hon med. Men nu är det ju ingen möjlighet. Och när man accepterat att livet faktiskt är orättvist så kan man glömma bort att gräma sig över det och istället fokusera på det som är rättvist.

Att man fått lyckan att dela sitt liv med den man älskar mest.